Kaj Korkea-aho: Spelberoende
Att sluta med nätpokern var på många sätt som när jag slutade röka.
Den sista pajazzoautomaten släcktes ner häromdagen. Hade jag vetat att slutet närmade sig för denna kulturella ikon hade jag nog letat upp en automat och knäppt iväg några slantar för nostalgins skull.
Det fanns inte mycket att göra i min hemby när jag var barn, men i bensinmackens rökiga kafeteria fanns en pajazzoautomat, och den tilltalade mig starkt från första början. Det hände att jag gick till kafeterian för att se på när gubbarna spelade, men först när jag började ha egna fickpengar blev spelandet berusande på riktigt. Spänningen, koncentrationen, möjligheterna! Skickligheten som man kunde öva upp, eller kunde man? Tjusningen var hypnotisk, och jag offrade gladeligen mina godispengar. I mitten av 90-talet kom sedan den första pokerautomaten till byn och jag var fast.
Pengasummorna var oansenliga, men enorma i sina proportioner: allt jag hade. Som tolvåring drogs jag med i den första vågen av mitt spelberoende.
Den andra vågen sköljde över mig tio år senare, då nätpokern kom och förvandlade varje dator till ett dygnetruntkasino. Det var snabbt och roligt och förödande enkelt, jag satt uppe på nätterna och förlorade turnering efter turnering. Inte heller nu handlade det om några katastrofsummor, men beroendets svartaste mörker har för mig alltid handlat om hur tankarna snärjs och bildar kvävande cirkelmönster. Att sluta med nätpokern var på många sätt som när jag slutade röka. En alltför länge uppskjuten totalbrytning med abstinens och perioder av ångest och rastlöshet som följd.
Jag blev äldre, lärde mig ett och annat, fick bättre impulskontroll och har i dag ett fungerande förhållande till spelande. Men jag har väldigt blandade känslor för automaterna som finns i varje matbutik och kiosk. För tipsreklamen som dyker upp överallt och vid varje kassa, när man ändå står där med plånboken framme. För att det finns skraplotter på nätet, för rekordpotterna som ständigt torgförs i media. Statens spelbolag vill med all önskvärd tydlighet att vi ska spela så mycket vi bara hinner. Spelmonopolet och utdelningen av vinstmedlen till behjärtansvärda ändamål gör det finländska spelandet till ett frivilligt betalande av extraskatt, men för de fler än hundratusen finländare som just nu förstör sina liv och sina familjer finns det förstås väldigt lite frivillighet i beteendet.
Utan spelberoende och statens stenhårda marknadsföring – mindre anslag till åldringsvård, rehabilitering, kultur och idrott. Det statliga konstnärsstipendium för litterärt arbete som jag just nu åtnjuter är till största delen finansierat med tipsmedel. Detsamma gäller de teatrar, museer och bibliotek jag gärna besöker. Jag är, liksom varenda finländare, gravt spelberoende, har alltid varit det, är i dessa dåliga tider det mer än någonsin. Och här skär sig mina känslor.