Merete Mazzarella: Ljus
Tänk om upplysning i högst konkret bemärkelse också vore ett vapen i kampen mot Boko Haram?
”Varför bryr vi oss inte om Nigeria?” var det en bekant som sa. ”Varför bryr vi oss mer om Ukraina?”
Jag var inte så förtjust i hans moraliserande ton men jag har fortsatt att fundera på hans frågor. Ja, varför bryr vi oss inte om Nigeria? För att det är långt borta? För att vi inte föreställer oss att det som händer där kommer att påverka våra liv?
Visst, men också för att det som händer där är ännu förfärligare än det som händer i Ukraina – så förfärligt att man knappt orkar tänka på det. Terroriströrelsen Boko Haram – som kontrollerar ett område lika stort som Belgien – bortför skolflickor i hundratal och tvingar dem till äktenskap, flickor som inte är mer än tio år får sprängämnen fastspända på kroppen och skickas ut som självmordsbombare. Val har inte gått att genomföra eftersom Boko Haram inte vill att folk ska få rösta och presidenten – Goodluck Jonathan – verkar bara vilja blunda.
Precis som andra statsöverhuvuden världen runt framförde han sina kondoleanser till fransmännen efter attacken mot Charlie Hebdo-redaktionen men sa aldrig något om att flera tusental av hans egna landsmän just hade mördats när Boko Haram jämnade två landsbyar med marken.
Vad ska då till för att man ska bry sig om Nigeria?
Man kan läsa Chimamanda Ngozi Adichie. Hennes romaner ger sammanhang, bakgrund – En halv gul sol skildrar Biafrakriget, Africanah ger en bild av skillnaderna mellan att vara svart i Afrika och i USA (och förövrigt också av hur livet kan se ut för en nigeriansk invandrare i England) – men framför allt gestaltar de ett nigerianskt vardagsliv och medan man läser inser man att det just är gestaltningar av vardagsliv och enskilda människoöden som ska till för att man ska bry sig.
Alldeles särskilt mycket börjar jag emellertid bry mig när jag läser Adichies kolumn Lights out in Nigeria i International New York Times.
Den handlar om det som nigerianerna brukar kalla ”ljus” men som för dem är ett begrepp som omfattar all el, den handlar om den eländiga elförsörjningen, om hur de fattigas barn jublar varje gång en glödlampa verkligen lyser eller en fläkt är i gång och om hur hon själv och andra medelklassnigerianer skaffar sig egna generatorer – i hennes eget fall rentav två, en större som går på (dyr och dålig) diesel, en mindre som går på (billigare) bensin – för att hålla i gång kylskåp och frysar, luftkonditionering och datorer.
Hon fortsätter: ”Jag kan inte låta bli att undra hur många medicinska katastrofer på de offentliga sjukhusen som förorsakats av strömavbrott, hur mycket jordbruksprodukter som gått till spillo, hur många studenter blivit underkända för att de tvingats läsa i heta, oventilerade rum, hur många små affärsföretag har gått omkull. Jag undrar också hur annorlunda vår nationalkaraktär hade kunnat se ut om vi varit en nation vars barn hade kunnat ta ljus för givet.”
Tänk om upplysning i högst konkret bemärkelse också vore ett vapen i kampen mot Boko Haram?