Impuls: Konsten att lära sig lyssna
– Jag tror också jag hör med öronen, men också med händerna, fingren, kindbenen, skallen och bröstet, förklarade den tolvåriga Evelyn.
Polarpriset går i år till Emmylou Harris och Evelyn Glennie – och många har varit rappa att tala om valet av mottagare som en stor överraskning. De flesta har avsett det faktum att en countrystjärna får priset, men frågan är om inte valet av den andra pristagaren är ett ännu större utropstecken.
Evelyn Glennies berättelse är nämligen anmärkningsvärd på många sätt. Som tolvåring blev hon så gott som stendöv, men ville ändå lära sig spela ett instrument. Hennes lärare verkade skeptisk till hennes strävan, hon kunde ju inte höra.
– Men hur hör du, frågade hon läraren, som uppgav sig höra med öronen.
– Jag tror också jag hör med öronen, men också med händerna, fingren, kindbenen, skallen och bröstet, förklarade den tolvåriga Evelyn.
Evelyn Glennie lärde sig urskilja ljud och skilja på tonhöjder utifrån vibrationer i luften, en metod som snart bar frukt.
Några år senare sökte hon in till Royal Academy, även om hon – knappast helt överraskande – blev nobbad redan i inträdesprovet. Lärarna som svarade för provet hade ju ingen aning om hur hon skulle kunna lära sig spela om hon inte kunde höra.
För Glennie var diskrimineringen oacceptabel, för visst är det så att ingen borde dömas på grund av sitt handikapp eller rättare sagt på grund av lärarnas begränsningar att se möjligheterna. Fastän den studerande skulle sakna armar och ben borde man åtminstone få söka in till skolor. Evelyn Glennie resonerar som så att också en lemlös kunde lära sig spela ett blåsinstrument om han eller hon fick de rätta hjälpmedlen.
I dag föredrar Glennie att allt som oftast spela barfota, eftersom hon bättre kan känna av vibrationerna då. Och om hon hade ett mål i livet, vad vore det då? Att lära omvärlden lyssna.
Och visst har många lyssnat, åtminstone till Glennies berättelse, eftersom hon under sitt snart femtioåriga liv har promoverats till hedersdoktor över tjugo gånger, varav tolv gånger till hedersdoktor i musik – ett sanslöst saldo. Snacka om kollektiv skam från hela det akademiska samfundets sida, eller kollektiv erkänsla och uppgörelse med det förflutna.
Valen av en känd stjärna med en lång och glansfylld karriär som Emmylou Harris och en mindre känd, men icke desto mindre erkänd, liten och tindrande stjärna, gör alltså att Polarpriskommittén lyckades plocka fram två lite oväntade namn i år.
En aspekt av Polarpriset fortsätter dock att förundra: uppdelningen i klassisk och icke-klassisk musik. Priset instiftades för att överbrygga genregränser, men hur länge är det egentligen motiverat? Tänk om man genom att upprätthålla den nuvarande genreindelningen egentligen befäster och bekräftar de rigorösa gränserna på samma sätt som ESSK-konferensen i Helsingfors 1975 befäste Europas gränser för all överskådlig framtid – för en tidsperiod på blott femton år.
Själv vill jag tro att folkvandringen redan har startat för att riva barriärerna mellan musikgenrer och bara lyssna till musik som musik, oberoende av genre.
Jag kommer åtminstone att lyssna till både Emmylou Harris och Evelyn Glennie med stort intresse.