Plock&fynd: Ingen hinna av smuts

Mitt modersmål, i den bokstavliga bemärkelsen mammas språk, är finska. Jag har känt mig alldeles hemma också i den finska kulturen, hög som låg. Kalevala, Väinö Linna, Leevi and the Leavings, Pertti Jarlas oöversättliga obestämt snuskiga språkvitsar i serien Fingerpori har roat mig och berikat mitt liv på ett självklart sätt som jag är tacksam för.

Men en hinna av smuts har börjat lägga sig över alltsammans. När Timo Soini och hans anhang började formulera sin sunkigt nationalistiska syn på det sant finska och nationellt önskvärda, började betydelsen av det jag roats eller rörts av glida på sned. Hur många medhårsklyschiga omtagningar av Linnas romangestalter, Kalevala-personlighetstest och hyllningar av den föregivet folkliga finska "vanligheten" behöver vi egentligen? Vems Sibelius är det som firas i år, han vars huvud fylldes av ord på svenska och finska och kanske mest av allt noter och tonspråk, eller någon som levererade örhängen att illustrera fennomannationalistiskt patos med?

Med viss oro börjar jag alltså läsa Riina Katajavuoris roman Wenla Männistö som handlar om kvinnorna kring Kivis sju bröder och utspelar sig i våra dagars Gumtäkt. Vill jag fundera mera på dessa struliga ynglingar och dem som axlat  ansvaret att fostra och socialisera dem?
Jag vill, visar det sig snart. Min favoritperson i den mångstämmiga boken blir dock inte titelns Wenla, hon som till slut blir ihop med Jusa som bor med sina yngre bröder i det bara lite mögelskade grannhuset på Indiagatan. Mest gillar jag - naturligtvis - brödernas mamma Alli Jukola, som redan död av en hjärntumör i livet efter detta iakttar sin barnaskara. Den har hon, en reputerlig merkonom anställd på skatteverket, förvärvat biologiskt och via adoption, i äktenskap, samboskap och tack vare en engångsaffär. De har gener från Eurasien, Afrika och Australien, de är mörka och ljusa och olika och det blir folk av dem alla, Finlands folk. "Jag älskade dem så det kvillrade och gjorde ont", säger Alli. "Så mycket jag inte hann lära dem, så många gränser jag inte hann sätta. Jag älskade och älskar som morgonrodnaden, från alla håll, över hela himmelens bredd. Inte sörja. Jag tillåter för mycket, jag rodnar på deras unga kinder."
Den här omtagningen av ett nationellt tema behövde jag alltså, den är klingande vacker och fräsch, här ryms förändringen och kärleken till det som ännu inte är riktigt färdigt. Det är väldigt rörande och befriande.