Juha Itkonen: Fenomen
"Fenomen ger oss något att prata, eller snarare skriva uppdateringar, om." Juha Itkonen skriver om enhetskultur och positiv elitism.
Häromnatten drömde jag om Fifty Shades of Grey. Vi behöver inte gå in på detaljer, men spåren var tydliga: svart läder, latex och så vidare. När jag vaknade visste jag mycket väl i vilket landskap jag rört mig.
Det var anmärkningsvärt såtillvida att jag aldrig läst en enda sida av E. L. James böcker. Av filmen har jag inte ens sett trailern. Däremot hade jag dagen innan jag drömde läst några verkligt nedgörande filmrecensioner och otaliga Facebook-uppdateringar kring ämnet. Eftersom jag lever på jorden och tillsvidare inte har stängt in mig i en tunna, har jag naturligtvis inte förblivit opåverkad av detta förbluffande fenomen.
Ofta påstås det att enhetskulturen är död. Alltså den där kulturen som en gång fanns och sedan dog när vi fick en tredje tv-kanal och internet, och numera finns ju ett gränslöst utbud av allt och folk väljer helt fritt efter tycke och smak. Publiken fragmenteras, det finns inte längre stora upplevelser som förenar oss.
Men det verkar inte stämma. Ju gränslösare utbud, desto större behov av delade upplevelser. Varje nytt fenomen blir större än det förra, de sociala medierna hjälper oss att pumpa upp dem tillsammans, och på så sätt åstadkommer vi något som vi kan beundra, beskärma och förfasa oss över. Något att prata, eller snarare skriva uppdateringar, om.
Fifty Shades of Grey är en global tsunami, men jag tror inte vi behöver oroa oss för den nationella enhetskulturen heller. Tv-program som Putous och Vain elämää, Cheek på Olympiastadion. Den rörande trohet som får hundratusen finländare att varje år köpa en Finlandia-prisbelönt roman bara för att den är Finlandia-prisbelönt. Visst är vi fortfarande en nation med en stark längtan efter det klister som får individer att klibba ihop med varandra.
En sådan strävan att hålla ihop, till och med vara överens, är mänsklig och rörande. Å andra sidan är den också lite ångestfull. Det sägs att en miljon människor inte kan ha fel. Men det kan till och med hundra miljoner.
Enhetskulturen innebär också ett krav på delad glädje. Över det ena och det andra. Över denna framgång! Man varför skulle jag, i själva verket, glädja mig över att den första inhemska artist som lyckas sälja ut Olympiastadion två gånger, är en vars musik jag finner undermålig och vars budskap jag tycker att delvis är direkt motbjudande? Eller över att 200 000 finländare förhandsköper biljetter till en enstjärnig film? Jag kan glädjas över den nationalekonomiskt stimulerande effekten av sådant, men inte annars.
Inte vill jag vara elitist. Det låter illa. Men om jag nu ohjälpligt är det, så försöker jag tänka mig min elitism sådan som teaterregissör Lauri Maijala beskriver den i en intervju i Image. Han ser elitismen som en sund och vacker företeelse, som innebär att man kan värdesätta också sådant som inte intresserar alla andra. Också detaljer, små och triviala – allt det som körs över av fenomenen.