Åland vill själv!

Ålands hållning i fråga om Nordiska rådets litteraturpris får mig att tänka på mucklorna i Sven Nordqvists Pettson & Findus-värld, charmerande anarkistiska små kleptomaner som tar sig friheter med Pettsons grejer och blir väldigt förtörnade när han vill ha dem tillbaka. ”Hon tycker att dom är hennes nu, när hon har tagit dom”, förklarar Findus tålmodigt.

Från 2007 till 2014 var jag var medlem av bedömningskommittén för Nordiska rådets litteraturpris, och i början rådde ordning och reda. Sverige, Norge, Danmark och Island nominerade två kandidater var, liksom Finland, vars ena kandidat skulle representera den finlandssvenska litteraturen som vi på fastlandet förstår begreppet, det vill säga inklusive Åland. Självstyrelseområdena Grönland, Färöarna och det samiska språkområdet hade rätten att nominera en kandidat per man de år de hade ett aktuellt verk skrivet på respektive eget språk.

De år ingen vettig kandidat finns, avstår man helt enkelt från nominering. Det är en rimlig policy för språkområden med av olika orsaker liten utgivning – höjer uppmärksamhetsvärdet för de kandidater som faktiskt finns, i stället för att trubba av bedömningskommittén med årliga obligatoriska kvotkandidater.

Sen lyckades Åland övertyga Nordiska rådets politiska organ, med lurviga men välvilliga tankar kring kultur, om att också Åland måste få ställa upp en egen kandidat, trots att ingen hade hunnit tänka igenom vilka kriterier för en boks åländskhet man skulle arbeta med. Språket fungerade ju inte här. Så infördes ett stråk av glad anarki i juryarbetet. Och behöver jag tillägga att ålänningarna – i motsats till Grönland och det samiska språkområdet – varje år lyckats vaska fram lite guld för kommittén att bedöma?

2013 nominerade både Finland och Åland Ulla-Lena Lundbergs Is, som utspelar sig på Kökar. Bedömningskommittén diskuterade sig under mötet fram till att det röstningstekniskt vettiga var att Åland drog tillbaka sin kandidat. Då formulerades och protokollfördes också en definition av åländsk litteratur, för att bedömningskommittén i framtiden skulle ha något slags riktlinjer att följa: "Mot bakgrund av att samma verk nominerats av både Finland och Åland diskuterade kommittén definitionen av stadgarnas 'ett verk från Åland' och beslöt att detta skulle definieras som verk av en författare bosatt på Åland eller med åländsk hembygdsrätt."

Detta gjorde emellertid efteråt landskapsregeringen och de åländska medierna högst förargade, eftersom ålänningarna var helt främmande för tanken att någon annan än de själva skulle ha något alls att säga till om i sammanhanget.

2014 ville den åländska delegaten Gustaf Widén på uppdrag av landskapsregeringens litteraturnämnd ifrågasätta en dylik begriplig definition. Ålands officiella hållning är nämligen att åländsk litteratur är precis det som ålänningarna vill.

”När det gäller kriterierna hävdar vi som känt en inkluderande policy, det vill säga att alla författare med stark inverkan på åländskt kulturliv beaktas, oavsett om de just nu är fast bosatta på Åland eller inte. Talet om multipla identiteter i en globaliserad värld passar sällsynt väl in på Åland, där intellektuella ofta söker sig till större förhållanden men samtidigt betonar sin åländskhet. Vad som kan räknas som åländsk litteratur måste definieras av ålänningarna själva”, sammanfattar han hållningen inför mötet i höst.

I år kandiderar tre utmärkta finländska romaner för priset: Hannu Raittilas Terminaali, Karin Erlandssons Minkriket och Peter Sandströms Transparente Blanche. De två sistnämnda utspelar sig i Nykarleby och är skrivna av författare med österbottniska rötter. Erlandsson är sedan några år bosatt på Åland, så ännu är vi inte ute på formellt svagare is än tidigare.

Riktigt intressant blir det när alla nordiska länder och självstyrelseområden tar sig rätten att definiera sina litteraturer med samma självsvåldiga patos. Och Österbotten har en stark regional litteraturprofil, så de om någon borde väl få nominera själva? Två år i efterskott får vi också gratulera Grönland till Kim Leines pris för den mäktiga grönlandsromanen Profeterna vid Evighetsfjorden. Vi trodde 2013 att det var Danmark som vann, men Leine kan med ålandsmått precis lika bra vara grönlänning, vare sig han själv vet och vill det eller inte.