Impuls: Kläder och dataspel
Vill jag att min son skall uppleva att han alltid måste vara den starka hjälten som räddar?, frågar sig Maria Turtschaninoff.
Häromveckan intervjuades två barn i TV-nytt efter en sagostund de fått vara med om. Flickan fick en fråga om kläderna de sett, pojken om dataspel och sagor.
Jag tog upprört upp detta med en vän, men han ansåg att det nog inte representerar hur allmänheten ser på jämställdhetsfrågan i dag. Nå men filmer, då, sa jag. Som mamma till en fyraåring får jag mig min beskärda andel av animerade filmer. Under de senaste 20 åren har filmer konsekvent haft 30 procent (eller färre) kvinnliga karaktärer. Det är mindre än en tredjedel. Denna siffra gäller också animerade filmer, både när det gäller huvudpersoner och bifigurer. Att en film som Frozen, med kvinnliga huvudpersoner, har gått så bra gör att det är lätt att förledas att tro att det finns fler filmer med flickor än det gör.
Men vad spelar det för roll? sa min vän, och jag var stum av häpnad, så stum att jag inte kom på något annat att säga än klart att det inte spelar någon roll för dig som är en vit man, vilket är ett uselt, debattdödande argument. Vad jag borde ha sagt är såklart att representation är viktigt. Flickor förtjänar att vara karaktärer lika mycket som pojkar. Flickor spelar roll, deras berättelser förtjänar att berättas. Om de inte får sin verklighet bekräftad i populärkulturen lika väl som pojkarna, lär de sig att det är pojkarna som gör och flickorna som ser på, och vips har vi befäst det som fortfarande av många ses som biologiskt betingade könsroller. Sen lär sig dessa flickor att vara passiva, och inte att ta för sig, till exempel i löneförhandlingar.
Om inte representation var betydelsefullt så skulle inte det ha spelat någon roll att Nichelle Nichols i Star Trek var en av de första svarta kvinnorna på TV som inte var i en tjänarinneroll, eller att hon var delaktig i världens första TV-kyss mellan en svart och en vit. Det vi ser speglas i film och på TV är av oerhörd vikt för hur vi skall se på oss själva och vår verklighet.
Och nej, detta är inte ett problem bara för flickors föräldrar. Detta är lika viktigt för föräldrar till pojkar, för det handlar om vilken värld vi vill att de lever i. Vill jag att min son skall uppleva att han alltid måste vara den starka hjälten som räddar? Vill jag att han skall tro att den heteronormativa bild han ser i alla barnfilmer är den enda sanningen som finns? Vilken vill jag att hans syn på kvinnor är? Han vägrar just nu att acceptera att den enda kvinnliga legofigur han fått i alla sina olika legoset kan vara polis, eftersom hon ”på lådan” är en damsel in distress vars katt behöver räddas.
Jag får ibland frågan om varför det finns så få män i mina böcker. När proportionen är den omvända, då är det nämligen plötsligt något som noteras. Det finns ett ämnesord i de flesta bibliotekssystem för böcker med ”starka flickor”. Det finns ingen motsvarighet för ”starka pojkar”, för det är ju normen. Så länge det är så spelar det faktiskt en roll om flickan i TV-nytt får frågan om kläder och pojken den om dataspel.
Skribenten är författare.