Impuls: Tacka vet jag Antti
HBL:s filmkritiker Krister Uggeldahl kommenterar årets Jussi-gala.
Relationskomedin Micke & Veronica vann publikpriset på årets Guldbaggegala och i samband med detta höjdes röster för att komedin skulle få en egen kategori så att även den här typen av filmer skulle uppmärksammas i prissammanhang.
Jag är inte säker på att det är rätt väg att gå, men något borde göras åt den närmast kroniska snedvridningen som drabbar just genrefilmer. Tänker inte minst på Dome Karukoskis Kverulanten, detta bitterljuva, djupt humanistiska porträtt över den finländska efterkrigstidsgenerationen som blev slagen av J-P Valkeapääs He ovat paenneet, en betydligt smalare film, på årets Jussi-gala.
Här kunde man förstås hävda att smaken är som baken, delad, och att rättviseaspekten i konstnärliga sammanhang är och förblir ett relativt begrepp. Å andra sidan: betraktar man de senaste årens Jussi-utdelningar (minus 2011 när Karukoskis Napapiirin sankarit utgick med segern) klarnar bilden. Det är drama som gäller.
Annars var det mesta som förut. Ingen har berättat för filmfolket att Jussi-galan inte är blott en firmafest, att tv-sändningen samlar en stor publik och att filmen är ett populärkulturellt medium.
Varför skulle man annars vända sig endast till familj och kolleger och hålla tacktal som i sin tråkighet saknar motstycke? Antti Litja, den finländska filmens grand old man, var undantaget som bekräftar regeln och han var inte ens på plats (på grund av sjukdom).
En annan aspekt: att ge priser för bästa mask, smink och ljuddesign exakt samma utrymme som de tyngre kategorierna är både gulligt och arbetsplatsdemokratiskt men bra teve blir det inte.