Tapani Ritamäki: Putin som pojke
Tapani Ritamäki skriver om en frispråkig biografi över Vladimir Putin, fylld av historier som pekar på vikten av hårdför beslutsamhet.
När Vladimir Putin år 2000 tog över som president skrevs det i hast en bok om honom för att folk skulle lära känna doldisen som efterträtt Jeltsin.
Tidningen Kommersants Pariskorrespondent Natalija Gevorkjan fick uppdraget (tillsammans med två medförfattare). Boken Putin direkt med den roliga undertiteln Statsöverhuvud, spion, familjefar blev en världssuccé, men Gevorkjan råkade senare i onåd efter att ha skrivit kritiskt om Putin och flyttade till Frankrike för gott.
Att boken totades ihop snabbt kan vara en orsak till att den känns frispråkig på ett sätt som inte enbart är till fördel för intervjuobjektet. Kanske lite i stil med Olavi Paavolainens Som gäst i Tredje riket som på sin tid sågs som regimfarligare än många öppet nazikritiska böcker.
I motsats till andra verk om Putin är detta auktoriserat av honom själv. Hur han beskriver sitt tidiga jag är inte minst därför högintressant: Om skolgången i Skola nr 193 berättar ”Volodja” att han tyckte det gick an så länge de andra pojkarna såg honom ”som en auktoritet”. När auktoriteten började vackla måste den snabbt återställas. ”Det jag hade lärt mig på gården var inte nog, jag började idrotta och såg till att höja mina vitsord.”
Det lyckades och som belöning blev Volodja på sjätte klass godkänd som medlem i Pionjärerna. Att det inte varit möjligt tidigare säger Putin med stolthet ha berott på att han var ”en huligan”.
Att dominera i skolan var bra men Volodja ville också vara ”kung på gården” och började därför träna boxning. Efter att ha fått näsbenet knäckt gick han över till sambo och judo.
Putin talar varmt om sin favoritsport. Judon kräver självdisciplin och ”passar därför inte för svaga naturer”. Han berömmer det rituella i utövningen, och kommer sen med en av sina många associationer: ”istället för att buga sig kunde man ju förstås också slå motståndaren rakt i ansiktet”.
Karate var inget för Volodja, de som höll på med den sporten kom från förmögnare hem och ansåg sig vara ”bättre än andra”. Putin berättar hur hans judotränare Leonid en gång bad karatekillarna lämna salen eftersom de gått över tiden. Killarnas tränare struntade i uppmaningen och Leonid svarade med att slänga tränaren i mattan och sedan släpa den medvetslösa mannen till sidan. ”Därefter vände han sig om och bad oss inta våra platser.”
Leonids resoluta sätt att ta itu med situationen får med beröm godkänt. Boken är fylld med historier som pekar på vikten av hårdför beslutsamhet. Oberoende av om det är någon som vill pumma en cig eller tjetjener som vill befria sitt land är Putins svar ett våldsamt ”Nej!”. Både vänner och Putin själv gör klart att han är en man som vet att stå på sig. Oberoende av hur stor gården är.
Senare har Gevorkjan i en intervju beskrivit Putin som en person som alltid söker skydd under ”ett tak”: först KGB, sedan Petersburgs borgmästare Anton Sobtjak och nu presidentskapet i Kreml. Till ”takideologin” hör att vara lojal mot några få och betrakta resten som förrädare.
Lägg ihop det med Putins erkännande att han i början av sin KGB-karriär var dålig på att ”uppleva fara”, men att han senare sett till att öva upp den förmågan.