Impuls: Operalandia
Törsten efter orkestermusik i den eviga staden verkar genuin, även om framtiden ter sig oviss, skriver Mats Liljeroos.
Italien förknippas inte i första hand med symfoniorkesterkultur. Operans hemland har profilerat sig som just ett operaland och Rimskij-Korsakov-eleven Respighi var den första italienaren efter 1700-talsmästaren Boccherini som, även om han har nio operor på sitt samvete, gjorde karriär som orkestertonsättare.
Som alla vet är italienska orkestermusikers närmaste jämförelseobjekt vad beteende och inställning till arbetet beträffar högstadieelever. Att repetera med en italiensk orkester är inget för maestror med kort stubin och avsaknad av naturlig auktoritet.
Detta hör delvis dock historien till, även om den famösa bristen på disciplin – som för övrigt inte var okänd heller på våra egna breddgrader ännu en god bit in på 80-talet med Åbo stadsorkester som skräckexempel – fortfarande påtalas av finländska dirigenter som jobbar i Italien.
Verdi avundades Wagner för hans krav på tystnad och mörker i salongen och hoppades på liknande villkor i Italien, medan demondirigenten Toscanini gjorde sig impopulär med att kräva att man inte skulle äta, dricka och babbla alltför mycket under föreställningarna.
Nu för tiden går det betydligt stillsammare till i de italienska operahusen och Puccini hade inte trott sina ögon och öron om han upplevt Tosca i dag i huset där operan uruppfördes, Teatro Costanzi eller Romoperan.
Under de senaste decennierna har dock en förskjutning skett i Operalandia. Operahusen genomgår, med undantag för heliga kon La Scala, en djup ekonomisk och konstnärlig kris och Romoperan sparkade i höstas hela ensemblen bara för att ett par månader senare, efter intensiv facklig påtryckning, ta tillbaka beslutet.
Samtidigt har symfoniorkestrarna höjt profilen och även om tilltaget att för tjugo år sedan slå samman Radioorkestrarna i Turin, Milano, Rom och Neapel till en enda Turinbaserad ensemble var illa ur regional synvinkel betydde det att Piemonteorkestern steg fram som Sydeuropas främsta.
En Villa Lante-vistelse kastade ytterligare ljus över orkesterscenen. På grund av det eländiga stagionesystemet, som betyder att man gör en opera i taget med rejäla pauser emellan, missade jag Werther i Rom och Andrea Chénier i Neapel med en vecka. Nötknäpparen jag såg på Romoperan skvallrade emellertid om att orkesterns motivationsnivå inte naggats i kanterna.
Det stora utropstecknet var dock Accademia Nazionale di Santa Cecilias orkester och kör i imponerande komplexet Parco della Musica. Stora salen har 2800 sittplatser – de övriga salarna sväljer 1200 respektive 700 öronpar – och med en insats på minst Helsingforsorkestrarnas nivå och i en minst lika bra akustik som Musikhusets klingade Rossinis Stabat Mater flott så det förslog.
Det verkligt intressanta var att konserten, på sedvanligt sätt, var slutsåld och när de flesta konserter ges fyra gånger på raken behövs det ingen högre matematik för att konstatera att orkesterpubliken i Rom är förhållandevis snäppet aktivare än den i Helsingfors.
Detta trots, eller tack vare, att de privatfinansierade Romsymfonikerna efter 12 framgångsrika verksamhetsår gick i graven i somras på grund av rådande ekonomiska läge. Törsten efter orkestermusik i den eviga staden verkar genuin, även om framtiden ter sig oviss.
Skribenten är musikkritiker.