Impuls: Barenboims eftermäle

Teatro alla Scalas publik hör till den mest otacksamma som finns. Alltid redo att håna och bua ut en sångare som missar minsta detalj. Pavarotti blev varse detta, liksom andra musikaliska gudar som Karajan och Mirella Freni. De senare av det enkla skälet att de gav sig på La Traviata, endast åtta år efter att Maria Callas skrivit in sig i den musikaliska odödligheten med Luchino Viscontis och Carlo Maria Giulinis uppsättning.

Hyllningarna och de tretton minuter långa applåderna som mötte Daniel Barenboim när han för sista gången öppnade La Scalas säsong är en arbetsseger. Ingen annan operascen utom den i Milano har ett fast datum för säsongsöppning, men den 7 december är hela musikvärldens heligaste kväll. Barenboim bröt under sitt chefskap mot gällande praxis att säsongen öppnas med en italiensk opera. Han inledde hela tre gånger med Wagner: bejublade uppsättningar av Tristan och Isolde, Lohengrin och Valkyrian.

För sitt farväl från La Scala – Barenboim lämnade officiellt teatern på nyårsafton – hade den 72-årige maestron valt Beethovens Fidelio. En opera som med sitt frihets- och fredstema ligger honom mycket nära. Beethovens musik segrar och förenar, precis som inom orkestern Väst-Östlig divan som Barenboim grundat för att ge judar och palestinier en möjlighet att skapa musik tillsammans.

”Leve il maestro!”, hördes ett jubelrop från den fruktade publiken på tredje raden, då andra akten av Fidelio skulle börja. Barenboim vände sig om och svarade: ”Speriamo” (låt oss hoppas det).

Den tillträdande dirigenten Riccardo Chailly är inget oskrivet kort. Däremot har valet av österrikaren Alexander Pereira till ny chef på La Scala kantats av polemik. Anledningen är att Pereira redan in­nan han tillträtt importerat hela sex uppsättningar från Festspelen i Salzburg, som var hans tidigare chefsplats. Han har alltså gjort en affärsuppgörelse med sig själv. La Scala har svarat genom att reducera hans kontrakt till ett första år på prov.

Innan Barenboim lämnade La Scala ”tog han ut några stenar ur skorna”, som italienare brukar kalla obehagliga sanningar som legat och gnagt. Frågan gäller huruvida La Scala skall vara en teater som prioriterar en italiensk repertoar.

– Vad som är italienskt är inte avhängigt av geografi eller vilket pass man har. Det är en fråga om kultur och inte var man är född. I annat fall skulle jag som argentinare endast dirigera tango. Riccardo Muti har rätt när han talar om att Italien inte längre är musikens hemland utan endast musikhistoriens, löd Barenboims knivskarpa avskedspolemik.

På La Scala finns den oskrivna regeln att en chefdirigent sällan kommer tillbaka, inte ens för gästspel. Därav de slösande applåderna från en ogin publik, först i avskedsstunden.

En version av artikeln publicerades i HBL 31.12.