Impuls: En död journalist

Den 19 januari 2007 sköts den turkiska journalisten Hrant Dink till döds i Istanbul. Han var på väg till sin arbetsplats, den tvåspråkiga turkisk-armeniska tidskriften Agos, som han grundat 1996.

Före sin död hade han mottagit otaliga dödshot från nationalistiskt sinnade turkar, och tre gången åtalats för att han i sin tidning ”skändat turkiskheten”.

Detta bland annat för att han använt den förbjudna termen folkmord om de avrättningar och deportationer som 1915 ledde till att Anatolien tömdes på sin armeniska befolkning och – enligt enhälliga historiker utanför Turkiet – 1,4 miljoner armenier dog som följ av våld, svält och umbäranden. Året innan hade Dink också medverkat i en dokumentärfilm om det armeniska folkmordet, Screamers, tillsammans med bland andra de armeniska musikerna i det kaliforniska rockbandet System of a Down.

Men Dink var ingen skriande agitator, utan en fredens man som konsekvent verkade för försoning och dialog. Han betraktades snarast av den stora armeniska diasporan i Europa och USA, liksom av armenierna i den före detta sovjetiska republiken Armenien, som alltför försonlig. Han ville ha öppen dialog med sina turkiska landsmän om historiens trauma, och leva vidare i Turkiet just som armenier. Han var inte separatist, han arbetade för yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter, och protesterade i enlighet med detta mot Frankrikes beslut att kriminalisera förnekandet av det armeniska folkmordet.

Ändå ville en ung extremnationalist från Trabzon, Ogün Samast, att han skulle dö. Vem som hjälpte Samast från vilja till dåd är oklart och kommer antagligen att så förbli. ”Den djupa staten”, säger många turkar, och avser en korrumperad och invecklad maktstruktur styrd av krafter som vill skapa oro och tillskansa sig mera makt, långt under den synliga politikens yta.

I år har det förflutit 100 år sedan det armeniska folkmordet. Hur detta uppmärksammas i Turkiet är svårt att förutse. Till president Erdogans överraskande sidor hör att han under sina år vid makten i vissa frågor varit mera tillmötesgående gentemot landets kristna och judiska minoriteter än någon av sina föregångare.

Men den bild av armenierna som den stora majoriteten av turkarna indoktrinerats att omfatta är allt annat än försonlig, visar en granskning av skolans historieböcker som den turkiska historikern Taner Akcam nyligen gjort. (Han är verksam i exil i USA på grund av sin beredskap att erkänna det armeniska folkmordet som ett historiskt faktum.) I skolan får turkiska barn lära sig att armenierna för hundra år sedan var landsförrädare och separatister som förtjänade sitt öde, och att de fortfarande – reducerade till en folkspillra på högst 70 000 personer, bland Istanbuls 14 miljoner – utgör en nationell säkerhetsrisk.

Men Agos finns kvar, som en ranglig liten bro över okunskapens klyfta.