Impuls: Helig
Vore jag Charlie skulle jag förneka mitt minne av det heliga.
Är jag Charlie eller inte? Jag tror förstås på satir, yttrandefrihet och icke-våld. Men jag har också tänkt på begreppet helighet de senaste dagarna. Det var ett viktigt ord för mig en gång i livet, men nu minns jag inte när jag senast skulle ha använt det. Jag repeterar definitionerna och fastnar för synonymen okränkbar. Mycket av diskussionen efter attentatet mot Charlie Hebdo har handlat om att stå upp för rätten att få göra narr av vad som helst. Ingenting ska få vara heligt.
Min upplevelse av helighet är starkt knuten till min uppväxt som troende kristen i den mer konservativa delen av landet. När Gud, Jesus och Bibeln var fullständigt allvar, lika naturliga som att gå i skolan, lika sanna som multiplikationstabellen och lika viktiga som familjen och vännerna, uppstod särskilda känslor av angelägenhet och respekt. Föreställningen om det heliga gick djupt och vävde sig in i allt jag visste och var. Hur ska man förklara den känslan för någon som aldrig varit religiös, om man knappt kan förklara den för sig själv? Den vördnaden? Hur något osynligt kunde betyda mera för en än ens eget liv?
Med nya perspektiv förändrades mina upplevelser och tankar kring det heliga. Men bara för att jag med åren blivit mer pragmatisk eller cynisk – beroende på hur jag väljer att se på saken – så är det en tanke lika omöjlig som att jag skulle slå någon rakt i ansiktet att jag medvetet och i illvilligt syfte skulle trampa på det som någon upplever som heligt, eller nedvärdera de känslor av sorg och vrede som någon kan känna som just fått se sitt heliga hånat eller besudlat. Vore jag Charlie skulle jag förneka mitt minne av det heliga.
På flera håll har man efter Charlie Hebdo-attacken kunnat läsa att den som känner att den måste försvara sin gud från angrepp har väldigt låga tankar om sin gud. Jag tänker att de som säger så på motsvarande sätt har låga tankar om det heliga och hur starkt personligt en människa kan uppleva det.
Resan från fundamentalism till tvivlande moderat humanism har lärt mig att det utanför de religiösa kretsarna finns beklagligt lite förståelse för troende människor och deras bevekelsegrunder. Föreställningar om helighet stämplas cyniskt som vidskepelse, trångsynthet, medeltid. Ändå är det förmodligen där man måste börja om man vill förstå hur fundamentalister tänker. Hur något kan vara så viktigt i sarkasmens och oberoendets tidevarv.
Vad i det sekulariserade samhället är heligt i dag? Frihet, demokrati, jämlikhet? Svaret får åtminstone inte vara att det heliga i dag är att inget ska få vara heligt, för det är en blind och självcentrerad väg att gå.
Skribenten är författare