Impuls: Den nya romanen
Greven av Monte Cristo vore till exempel lätt att tänka sig som en tv-serie i dag. Våld, hämnd, livet utanför lagen, dubiösa huvudpersoner och maktkamp är starkt överrepresenterade inslag också i Netflix och HBO:s utbud.
I Mad Men-diskussionen i HBL i tisdags tog Mårten Westö upp frågan om hur tv-serien allt oftare beskrivs som romanens arvtagare. Med tanke på att det verkligen gjorts många komplexa, spännande och nyskapande serier de senaste åren är jämförelsen också intressant, även om den inte skulle hålla fullt ut.
Som diskussionsdeltagarna påpekar handlar jämförelsen inte bara om ”kvalitet”, utan också om att tv-serierna existerar och konsumeras i en annan kontext än tidigare. Tekniken har gjort dem tillgängliga som helheter, främst via sajter som Netflix och HBO. Det där med ”fortsättning följer om en vecka” känns numera ofta som ett onödigt frustrationsmoment, med påföljden att tiotals avsnitt mycket väl kan slukas under ett veckoslut.
Själv har jag till och med börjat leta aktivt efter serier som avslutats efter en handfull säsonger – det ger tittandet en koncentration som påminner om läsningens.
Att dela upplevelsen av en bra serie – inte bara i tv-soffan, utan också på fester och middagar – är också en viktig dimension. Här kan man dra en parallell till 1800-talsromanens likartade, breda popularitet. Ofta författades den för att publiceras på ett liknande sätt som tv-serien – nämligen som följetonger i tidningar.
I båda fallen är det lätt att se hur uppdelningen i tydliga avsnitt påverkar uppbyggnad och dramaturgi: 2010-talets tv-serier och författare som Charles Dickens och Alexandre Dumas står inte alltför långt ifrån varandra. Också tematiskt kan det finnas likheter: Greven av Monte Cristo vore till exempel lätt att tänka sig som en tv-serie i dag. Våld, hämnd, livet utanför lagen, dubiösa huvudpersoner och maktkamp är starkt överrepresenterade inslag också i Netflix och HBO:s utbud.
Samtidigt har tv-serien också särdrag och problem som den i regel inte delar med romanen. Många serier präglas till exempel av en en-säsong-i-taget-struktur och av att skaparna själva sällan vet hur många avsnitt de har kvar innan serien ska avslutas.
Den svaga dramaturgiska bågen över flera säsonger kan ibland vara direkt olycklig. Ganska många gånger har jag börjat se en serie och blivit entusiastisk till en början, bara för att uppleva en stigande olust då kvaliteten börjar dala. En konspiratorisk del av mig tänker att lömska producenter satsar stora resurser på den första och kanske den andra säsongen, men sedan börjar inrikta sig på att håva in kosingen från en trogen publik medan skapelsen förfaller.
Andra gånger oroar jag mig för att serier jag gillar ska läggs ned utan att skaparna får en hygglig möjlighet att knyta ihop säcken. De kommersiella grundvillkoren kan i värsta fall vara direkt fientliga mot konstverket, konstnärerna och publiken.
Sen – för att nu inte glömma vilken obegripligt heterogen och mångfacetterad företeelse Romanen är – verkar jämförelsen mellan romanen och tv-serien fungera bäst då det handlar om intrigdrivna, episka och dialogberoende berättelser. Det finns massor av berättelser där romanförfattaren har en helt annorlunda verktygslåda, och gör helt andra saker.