Impuls: Inuti Kärleksministeriet

Jag vet inte om George Orwell någonsin besökte Lettland, men huset som står i korsningen av Brīvības iela och Stabu iela i centrum av Riga är som hämtat ur romanen 1984.

Det är helt klart en av de ruskigaste byggnader där jag någonsin satt min fot.

I dag står huset öde, men under mer än fem decennier fungerade det som KGB:s högkvarter i Lettland.

Det var här man lärde sig älska Storebror.

I många år har ingen riktigt vetat vad man ska göra av fastigheten; utan både värme och el har den tronat som ett utropstecken mitt i stan – en plågsam påminnelse om letternas omvälvande historia.

Under Rigas kulturhuvudstadsår i fjol öppnades huset för första gången för allmänheten, och inhyste flera intressanta utställningar, varav en handlade om just repression, lägervistelser och inre exil. 

I folkmun kallades byggnaden för Stūra māja, ”huset på hörnet”, eftersom den anspråkslösa ingången i korsningen användes när man skulle infinna sig till förhör hos säkerhetspolisen. I entrén står den oansenliga brevlådan kvar där man kunde lämna förfrågningar om försvunna familjemedlemmar, alternativt anonymt tjalla på ideologiskt suspekta sovjetmedborgare.
Några våningar högre upp är korridorerna långa och dunkla. Kontorsrummen kan räknas i hundratal. På vänster sida ligger nedgångna gallerförsedda förhörsrum, medan fångcellerna återfinns nere i källaren.

Det kusliga intrycket förstärks av en tre minuter lång avrättningsscen ur Andrzej Wajdas film Katyn (2007) som projiceras på den solkiga tegelväggen i det lilla rummet på bottenvåningen. Här stod hundratalet fångar och väntade på sin avrättning mellan augusti 1940 och juni 1941, en epok som i lettisk historieskrivning går under namnet Baigais gads, Terrorns år.

Den brännande frågan är förstås vad som skall hända med fastigheten nu när kulturhuvudstadsåret är till ända.

På andra håll i Europa har man hanterat dilemmat på lite olika sätt. I Vilnius omvandlades det forna KGB-huset till Museet över folkmordsoffer medan motsvarande byggnad i Budapest rustades upp och döptes om till Terrorns hus. I Berlin lät man däremot riva hela DDR-stoltheten Republikens palats med hänvisning till asbestskador, och kommer att ersätta det med en rekonstruktion av det gamla stadsslottet.

Häromveckan kunde man läsa om de växande problem den lilla nordösterrikiska staden Braunau am Inn haft med Hitlers födelsehus; i åratal har inrikesministeriet hyrt byggnaden bara för att förhindra att den används av nynazister i propagandasyfte, men nu är dess framtid oviss trots att den ryske politikern Frants Klintsevitj erbjudit sig att köpa huset och jämna det med marken.

Även i Riga har förslagen kring Stūra mājas framtid varit många och skiftande – från lyxhotell till ett institut för mänskliga rättigheter. Att flytta hela Ockupationsmuseet hit från sitt nuvarande läge vid Rådhusplatsen har också lyfts fram som ett alternativ.

Ett är åtminstone säkert: de ökade säkerhetspolitiska spänningarna i området samt den fortsatta polariseringen mellan rysk- och lettisktalande efter höstens parlamentsval har knappast gjort uppgiften lättare.

Det återstår att se om man når fram till någon lösning under årets första sex månader, nu när Lettland för första gången svingar ordförandeklubban i EU.