Tidskrifterna räddades i sista stund
Svenska politiker var bara några timmar från att radera ut en traditionstyngd, välfungerande och vital del av samhällslivet, skriver kulturchef Fredrik Sonck.
De svenska kulturtidskrifterna klarade sig med blotta förskräckelsen. Efter massiva protester både på sociala och traditionella medier kunde förslaget om att slakta kulturtidsskriftstödet återremitterades till riksdagens kulturutskott.
Det var då den borgerliga oppositionens budget segrade i riksdagen tidigare i december, som anrika kulturtidskrifter som Bang, Glänta, Karavan, Ord&Bild och många fler plötsligt fann sig stående vid undergångens brant. De 19 miljoner kronorna är en struntsumma i relation till hela kulturbudgeten, men de har möjliggjort gigantiska ideella insatser kulturdebatten till fromma. Att skära ner stödet till 4 miljoner hade varit vansinnigt, med tanke på vilken central roll tidskrifterna spelar i det kulturella kretsloppet. De syresätter offentligheten, men kan också liknas vid en sorts kompost som ständigt bryter ner och bygger upp idéer och tankeströmningar. Sedan 1700-talet har de bidragit till den moderna demokratins utveckling – och också till att sprida kultur- och idédebatt över nationsgränser.
Men även om kulturtidskrifterna räddades den här gången finns orosmoln kvar på himlen. Som Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman skriver är det som skrämmer ”den bottenlösa okunskap som lagts i dagen kring kulturtidskrifternas roll. Svenska politiker var bara några timmar från att radera ut en traditionstyngd, välfungerande och vital del av samhällslivet, med konsekvenser för både medier, bokförlag och universitet.” Kanske kunde man tillägga att okunskapen inte ens är speciellt överraskande i en tid där mer eller mindre direkt anti-intellektualism inte är oförenlig med själva politikerrollen, som med åren börjat handla allt mer om image och smart positionering i sakfrågor, allt mindre om att orientera i de långa linjernas kulturella och ideo- logiska debatt.
I Finland delade Kulturministeriet i år ut drygt 1,1 miljoner euro för att stödja ungefär 150 kulturtidskrifter, varav fler utkommer på svenska. Också det är en anspråkslös summa – betydligt mindre än vad många enskilda institutioner får i verksamhetsbidrag – och hittills har den inte naggats i kanterna. Då den offentliga ekonomin går knackigt är det svårt att önska sig mer, men ändå viktigt att konstatera att ingen annan än staten kan erbjuda en ekonomisk ryggrad för en så månghövdad flora som tidskrifterna utgör.
Samtidigt är det förstås viktigt att tidskrifterna också hittar nya läsare, inte enbart för ekonomin utan också för legitimiteten. En prenumeration är med andra ord en utmärkt sista-minuten-julklapp.