Obegriplig smak
Bland årets sex kandidater för Finlandiapriset fanns två riktigt bra romaner.
Tommi Kinnunens imponerande debutbok Neljäntienristeys skulle ha suttit bra som pristagare just i dag då riksdagens ska rösta om jämlik äktenskapslag, eftersom den handlar om en familj i den manliga homosexualitetens skugga. Skuggan, den som förtar några människors liv ljus och värme, beror på att den samhälleliga belysningen – lagar, sjukdomsklassificeringar, konventioner – är så katastrofalt felaktigt installerad. Mycket har hänt sedan 50-talet då bokens tragedi fullbordas, men i dag har riksdagen en chans att än en gång justera ljussättningen mot det bättre genom att rösta igenom en lag som understryker kärlekens och föräldraskapets värde oberoende av genus.
Den andra riktigt fina kandidaten med stora litterära förtjänster är Sirpa Kähkönens Graniittimies. Den är en imponerande, välresearchad och språkligt berörande berättelse som försöker gestalta hur livet tedde sig för några av de finländare som emigrerade till Sovjetunionen och såg sin utopi om gemenskap och arbete förbytas i svek, svält och död under Stalintiden.
Vilken som helst av de övriga kandidaterna kunde med fördel ha bytts ut till exempel mot Peter Sandströms Transparente Blanche (som Tua Forsström vältaligt pläderade för i tisdagens Hbl). Olli Jalonens uppväxtskildring Miehiä ja ihmisiä är njutbar som otaliga andra liknande finska romaner. Anni Kytömäkis Kultarinta är en sympatisk elegi med mytologiska undertoner om kärleken till en far och till skogen, men för lång för sitt eget bästa. Heidi Jaatinen skriver i Kaksi viatonta päivää om svåra och viktiga frågor som skört föräldraskap och familjemisär i flera generationer, starkare i sitt ärende än i sitt uttryck.
Årets Finlandiavinnare, Jussi Valtonens He eivät tiedä mitä tekevät, är en bedövande tegelsten om intressanta saker – neurovetenskap, medicinindustri, djurrättaktivism, ny kommunikations- och medvetandeteknologi, ypperligt stoff för en faktabok – i en påhittad intrig som med god vilja kan kallas roman.
Däremot saknar den i mina ögon viktiga skönlitterära förtjänster, bland dem ett uttrycksfullt litterärt språk, eftersom den språkligt ger intrycket av att vara engelska skriven på finska. Jag saknar också persongestaltning med psykologiskt djup, eller något slags inbyggd reflektion över varför det här ämnet måste avhandlas så här språkligt sterilt eller just i form av en roman, eller vad som helst som skulle ha uttryckt en litterär hållning utöver lusten att bygga intrig.
Prisdomaren Anne Brunila intog i sitt högtidstal en nonchalant ädelvild hållning till humaniora och frågan om konstnärlig kvalitet och hävdade att "litteratur inte på något sätt kan rangordnas kvalitetsmässigt med hjälp av objektiva kriterier – resultatet är alltid beronde av läsarens, dennes egna utgångspunkter och erfarenheter".
Av de enväldiga domare med kändisstatus – bland dem Paavo Lipponen, Erkki Liikanen och Tarja Halonen – som Finlands bokstiftelse sedan 1993 valt för att sprida glamour över sitt pris är alltså ekonomiprofessor Brunila den vars smak för mig ter sig som den mest obegripliga. Julförsäljningen visar hur många som är beredda att följa i hennes spår genom Valtonens 557 sidor.