Impuls: Kritiskt om Knausgård

Har det blivit okej att ha kritiska synpunkter på Knausgård?

Det har det inte varit hittills, har jag haft en bestämd känsla av.

Visst, en och annan kvinna har väl dristat sig till att med ett litet snett leende fråga sig varför en mans skildring av hushållssysslor och barnomsorg ska vara en så stor märkvärdighet när det är arbete som kvinnor utfört sen tidernas begynnelse.

Den frågan ställs nu också i USA och det helt öppet, också av sofistikerade kritiker. Men annars tycks också de mest kvinnomedvetna kvinnor ha tagit Knausgård till sig med hull och hår. Därför är jag glad nu när Ebba Witt-Brattström har haft – ja, just ”lite synpunkter”. Så kallar hon dem i en intervju i Svenska Dagbladet men det var i Dagens Nyheter hon hade dem.

”Knappt någon kvinna i verket får yttra annat än trivialiteter”, konstaterar Witt-Brattström,

”Det ’tunga’ snacket är förbehållet män, i synnerhet gäller det dialogen mellan Karl Ove och hans beundrande bästis Geir.”

Påfallande är också att alla författare Knausgård nämner, beundrar och läser är män. Men som litteraturvetare har man naturligtvis lärt sig att vara öppen för olika sorters ironier och framför allt för att ett berättarjag inte är identiskt med författaren. Witt-Brattström fortsätter därför:

”Men kanske är det författarens mening att vi ska genomskåda den ’nye’ mannen som en ulv i fårakläder? Så kan man tolka andra delens övertydliga handledning i konsten att tämja sin argbigga: neka henne din kärlek när hon som bäst behöver den och hota att lämna henne om du inte får skriva när du vill. Klart hustrun blir depressiv!”

Ja, vem vet.

Själv retar jag mig redan på det macho-omnipotenta i själva projektets omfång. Jag kommer att tänka på en brevväxling – publicerad i Leva skrivande. Finlandssvenska författare samtalar (1998) mellan Monika Fagerholm och Henrika Ringbom i vilken Fagerholm konstaterar att Den Stora Manliga Romanen är som det jaktbyte stenåldersmannen släpade hem till lägerelden i byn. Knausgårds Min kamp är sannerligen en mammut.

Däremot är jag mindre säker på att jag håller med Witt-Brattström när hon menar att Knausgårds beskrivning av sin fru Linda – också hon en skrivande människa – ska förstås psykoanalytiskt så att man ser henne som bärare av samma mörker som pappan: ”Knausgård har egentligen gift sig med sin far och hela sviten är en brottningsmatch med fadern.”

Ligger det inte trots allt mycket närmare till hands att förstå den mytiskt - mansmytiskt, närmare bestämt? Är inte Linda den moderna, möjligen något mer sammansatta motsvarigheten till Fausts Gretchen och Peer Gynts Solveig, kvinnan som väntar, lider och frälser – levande eller död?

Två gånger utlämnar/offrar Knausgård Linda: första gången i romanens andra del när han beskriver den leda äktenskapet just då inger honom, andra gången i sjätte delen när han beskriver hur hon inte bara blir förtvivlad utan också insjuknar när hon tar del av hur hon framställts i del två. Men i teve kunde vi häromåret se henne fortsätta offra sig för författarskapet: blek men tapper säger hon att Karl-Ove gärna får skildra hennes sjukdom – förutsatt att det blir god litteratur av det.