Impuls: Censur och anständighet
Polisens censur av Ceci n'est pas mon corps känns som en missriktad och oproportionerlig omsorg.
Den holländska konstnären Dries Verhoevens verk Ceci n'est pas mon corps (detta är inte min kropp) gestaltar en äldre kvinna som sitter naken i ett glasskåp på en offentlig plats, iförd en peruk och en mask som föreställer en yngre kvinna.
Uppseendeveckande? Ja. Olagligt? I alla fall enligt Helsingforspolisen som i söndags censurerade verket som uppfördes som en del av teaterfestivalen Baltic Circle. I åtta andra länder har myndigheterna tagit det hela med ro, i Finland försågs kvinnan med underkläder. En polisbil övervakade sedligheten utanför Glaspalatset.
Det är givetvis placeringen på gatan, i ett omedelbart offentligt rum, som gör att verket provocerar. På en teaterscen hade Verhoeven knappast varit kontroversiell, men verkets relevans är beroende av att inte äga rum i en teatersalong.
Juridiskt sett lutar sig polisen mot den lagtext som förbjuder "offentligt kränkande av sedlighet". Enligt expertisen är lagen väldigt öppet formulerad. Den innehåller inget specialundantag för konst, och gränsen mellan lagligt och olagligt verkar, åtminstone i polisens tolkning, utgöras av ett tygstycke i storleksordningen näsduk.
Vad lagen säger och hur den kan tolkas är en aspekt av diskussionen, men visst torde det finnas en ganska bred konsensus om att alla sorters uttryck inte är lämpliga i alla sorters sammanhang – och om att man som medborgare ska ha möjlighet att värja sig mot vissa typer av budskap. Det går till exempel att föreställa sig rasistiska manifestationer som polisen bör ingripa mot, även om de skulle etikettas som konst.
Bilderna från Ceci n'est pas mon corps då det uppförts på andra håll är däremot svåra att se som sedelösa. Gestaltningen är varken pornografisk eller obscen och i relation till andra bilder man konfronteras med på gatan bygger censuren på en extremt fyrkantig analys där "sedeslöshet" = "nakenhet". Det smakar lite 1800-tal, ärligt talat.
Till Svenska Yle säger polisen i alla fall att verket kunde väcka anstöt hos förbipasserande barnfamiljer. Som pappa till två små flickor känner jag personligen att omtanken är ganska missriktad, och framför allt oproportionerlig.
Tids nog kommer jag, hustrun och döttrarna säkert att diskutera det isande korsdrag av sociala, kulturella och ekonomiska förväntningar som omger kvinnokroppen. Men om Verhoeven får en roll i de samtalen blir det som en oerhört sällsynt kontrast alla de tusentals reklambudskap som året om tapetserar varje busshållplats, varje metrostation och hundratals husfasader över staden. Här går det minsann inte att värja sig, även om man som förälder skulle tycka att det är anstötligt att ens småbarn ska matas med dessa bilder av unga, retuscherade kvinnokroppar som med mer eller mindre porriga poser säljer kläder.
Något säger mig ändå att våra myndigheter inte kommer att ta just dessa olustkänslor på allvar. Återstår att ta diskussionen med flickorna i stället. Först den om förtryckande kvinnoideal i reklamen. Sedan den om hur kläderna som saluförs blir till. Vi ska fundera på den ekologiska katastrof bomullsodlingen bidrar till i stora delar av Asien, och på arbetsvillkoren i textilfabriker i Bangladesh, där kläderna tillverkas för slavlöner, i värsta fall av andra barn.
Om diskussionen går bra kommer flickorna själva att se den röda tråd av ofrihet som drabbar (kvinno)kroppar längs produktens resa från plantage till busskur. Sedan ska vi diskutera vad som egentligen är oanständigt.
Skribenten är kulturchef.