Impuls: Är den finländska barnboken en hallonbåtsflykting?
I en tid av kortsluten nationalism och språklig enögdhet är diskussionen om barnboksprisets nominering inte enbart sorglustig utan också obehaglig, skriver Mia Österlund och Maria Lassén-Seger.
I samband med nomineringarna till Finlandia Junior-priset förra veckan öppnar Helsingin Sanomat (7.11) en problematisk diskussion om vad som kvalar in som finländsk barnlitteratur. Rubrikerna ropar ut att en rikssvensk nominerats, närmare bestämt den i hemlandet flerfaldigt prisbelönte Ulf Stark, som tillsammans med illustratören Linda Bondestam gjort bilderboken Min egen lilla liten. Lustigt nog bygger boken på utpräglat inhemskt stoff då den återberättar sången Päivänsäde ja menninkäinen (Solgnuttan och trollet). Barnbokskritiker Päivi Heikkilä-Halttunen skriver i en kommentar att nomineringen av Stark stjäl uppmärksamhet från bättre behövande finländska författare. Debattungen utvecklas vidare på hennes blogg Lastenkirjahylly.
Visst behöver vi en livskraftig inhemsk barnlitteratur men hur dra gränserna? Undertonen i att rya över att en rikssvensk nomineras för ett finländskt pris är både nationalistisk och protektionistisk. Man får intrycket av att det skulle finnas en "äkta" finländsk barnlitteratur som det dessutom är så synd om att den måste skyddas, rentav fridlysas. Förutom den nationalistiska slagsidan sidsteppar påståendet helt den visuella berättelsen, en oumbärlig komponent i bilderboken. Ska inhemska bilderboksillustratörer som är öppna för nordiskt samarbete riskera att hamna utanför finländska prisnomineringar? Och detta i en tid då specialsatsningar som det nyinstiftade Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris uttryckligen strävar efter att skapa ett starkt samnordiskt barnlitteraturfält, där olika traditioner korsbefruktas. Att helt nonchalera illustratörens roll är dessutom mer än gammaldags, det är absurt.
Heikkilä-Halttunen menar att en rikssvensk författare knappast har någon nytta av att bli uppmärksammad här i Finland. Med samma märkliga logik skulle en Kjell Westö, en Monika Fagerholm eller en Sofi Oksanen inte gagnas av att få priser i andra länder eftersom de redan är prisade här. Och varför detta mindervärdeskomplex? Barnbokssverige framstår som en barnbokens stormakt. Som i Miika Nousiainens skruvade roman Hallonbåtsflyktingen är allt tydligen bättre i Sverige, så vad har en rikssvensk här att göra?
Eftersom vi lever i en tid av kortsluten nationalism och språklig enögdhet är diskussionen om barnboksprisets nominering inte enbart sorglustig utan också obehaglig. Det ska räcka med att vara utgiven på finländskt förlag. Punkt slut. Egentligen rör det sig om en icke-diskussion, för som juryns talesman Sakari Laiho säger är Min egen lilla liten utgiven i original på finländskt förlag för en inhemsk publik. Det nominerade verket tävlar, inte upphovspersonernas karriäromständigheter eller medborgarskap. Att någon är framgångsrik betyder inte heller att prisregnet måste upphöra, i bästa fall är författaren/illustratören fortsatt oslagbart bra.
Ingen vinner på att nagla fast författare, illustratörer och böcker benhårt i en nationell kontext. Den nordiska barnlitteraturen har tvärtom sedan den moderna barnbokens genombrott befolkats av litterära resenärer som gett ut böcker växelvis i olika länder. Vart hör egentligen en Tove Jansson vars muminverk har skrivits in i både finländsk och svensk litteraturhistoria eller en Alf Prøysen som skrev om sin Teskedsgumma ibland i Sverige, ibland i Norge? Finländsk barnbok är ingen krake som behöver fridlysas, tvärtom är den så pigg och alert att den lockar till spännande samarbeten över nationsgränserna.
Mia Österlund & Maria Lassén-Seger skribenterna är litteraturkritiker och HBL-medarbetare med fokus på barnlitteratur.