Impuls: Världen är här
Visst bör man arbeta för finländsk folkkultur bevaras, men inte i motsatsförhållande till något annat, eller i igelkottsförsvar, skriver Tove Djupsjöbacka.
Det ledande evenemanget inom världsmusikbranschen, Womex, gick i år av stapeln i slutet av oktober, i Santiago de Compostela i norra Spanien. Även i år hade vi glädjen att se en finländsk ensemble bland showcaseartisterna som klarat en stenhård gallring – Ilkka Heinonen Trio med sin suggestiva, mångsidiga musik i den rätt ovanliga kombinationen stråkharpa, bas och trummor. Stråkharpan, jouhikko på finska, är ett instrument som gemene man på gatan i Finland knappast känner till hemskt bra. Men den sträva, magiska klangen väcker uppmärksamhet även internationellt sett. Som showcaseartist får man uppträda för ledande branschproffs från hela världen, vilket oftast har goda efterverkningar i form av bokningar, skiv- och managerkontrakt med mera.
Själv har jag haft upplevt Womex en gång. Senast vid detta tillfälle inser man att branschen är rätt massiv, men ändå lyckas mässan upprätthålla en varm och familjär stämning. På Womex kan man också se den finländska folkmusiken i ett annat sammanhang än på hemmaplan – som en del av en världsomfattande musikbusiness.
Finland är en del av världen. Men världen finns också här. I en eminent artikel om runosång (Finnish Music Quarterly 3–4/2014) konstaterar folksångaren och forskaren Heidi Haapoja att folk som sysslar med nutida folkmusik ofta arbetar transnationellt, har relationer till människor från många länder, är liberala och positivt inställda till Europa – ”i det stora hela, människor som inte kan förknippas med extremt strikt nationalism”.
Tyvärr kan man se en ganska stark tudelning här – de som sysslar med folkmusik och folkdans på heltid har ofta den här inställningen (om inte annat, så gäller det att behärska många musikgenrer för att kunna försörja sig). Men det finns också många som sysslar med finländsk folkmusik och folkdans, som ser världsmusiken som ett stort hot. Med tanke på hur lite resurser folkmusiken har i dag kan man förstå reaktionen rent ekonomiskt – ju fler i marginalen som ska dela på kakan, desto mindre blir det kvar. Ett annat exempel är YLE Radio 1, där folk- och världsmusikutbudet lever ett trångt samliv i ett högklassigt men kort radiosjok en kväll i veckan.
I efterdyningarna av Etnosoi-festivalen försjunker jag i Anni Valtonens bok Uudet suomalaiset (Like 2014). Berättelser om kärlek mellan finländare och utlänningar kan låta som damtidningsstuff men de facto är det politiska budskapet tydligt. Världen är här, att vara finländare kan innebära många olika saker i dag. Visst bör man arbeta för finländsk folkkultur bevaras, men inte i motsatsförhållande till något annat, eller i igelkottsförsvar. Eller som countrylegenden George Hamilton IV uttryckte det: ”Spela mer, gräla mindre”.
Tove Djupsjöbacka är frilansande musikskribent och ständigt fascinerad av många olika slags musik.