Henrik Jansson: Kvar i kyrkan
Om människor som hör till kyrkan tänker och skriver så här, måste jag också själv stanna kvar. För att åtminstone bidra till någon sort balans, skriver Henrik Jansson.
Det finns flera skäl till att jag trots en del grubblerier inte sällat mig till dem som lämnat kyrkan. Ett är att jag i så fall rent tekniskt sett inifrån kan uttrycka kritiska synpunkter på de konservativa strömningar som fått en så synlig roll inom den kyrkliga samfälligheten.
Att jag efter sådana åsiktsyttringar i insändarspalter och bloggar kunnat läsa att jag inte tillhör Guds barn och nog kommer att få det svettigt vid himlaporten är uppseendeväckande, då man betänker att de som gått ut med sådana hårda ord ser sig som djupt förbundna med den vidsynte Jesus.
Då har jag låtit bli att visa hur sårad jag blivit, men nog i all stillsamhet tänkt att jag, om människor som hör till kyrkan tänker och skriver så här, också själv måste stanna kvar. För att åtminstone bidra till någon sort balans.
Men det har också kommit andra, mer naturliga tillfällen då jag varit glad över att som inte speciellt troende kunna vara del i en religiös tradition, och ett av dem inträffade nyligen i samband med att min mamma dog. Då insåg jag att de kyrkliga begravningsritualerna kan ha en stor inte bara symbolisk utan också emotionell betydelse – och samtidigt fungera som del i bearbetningsprocessen.
Själva jordfästningen i ett vackert kapell i all ära, men det är urnnedsättningen som lämnat de starkaste spåren. Den ombesörjdes av mig och min bror.
Vi gick där i processionen, en svartklädd kapellvaktmästare först och så brorsan, jag och våra partner, det blev han som kom att bära urnan. Klockorna ringde, jag kände mig liten men delaktig i något större, och vi avancerade långsamt genom den vidsträckta begravningsplatsen.
Det fanns tid för att för att förstå vad man höll på med.
När vår lilla urnprocession nått fram till platsen där gropen och en sandhög väntade gav min bror mig en blick, och så tog vi tillsammans tag i bandet och sänkte urnan i jorden. Kapellvaktmästaren nickade ordlöst mot spaden, jag och min bror såg igen på varandra, och det var han som så tyst att det bara var en viskning sa att vi ju kunde skyffla turvis.
Sedan fyllde vi gropen, han och jag.
Prästen som jordfäst vår mamma kom emot mig med en köpkorg på Stockmanns matavdelning en tid efteråt. Vi diskuterade hit och dit ett tag, och jag fick en välkommen bekräftelse på att det också finns människor kvar i kyrkan – till och med i viktiga positioner – vars åsikter jag inte alls känner något behov av att argumentera mot.