Plock & fynd: Bör vi inte oroa oss för detta?
I efterdyningarna av Frankfurtmässan diskuteras nu Sofi Oksanens romaner och utspel ivrigt i Sverige. Hennes öppningsanförande handlade bland annat om Rysslands agerande i Ukraina. Nu anklagas hon för att i sina romaner sprida rysshat.
I Sydsvenskan (11.10) publicerade den tyska kritikern Thomas Steinfeld en artikel där han anklagar Oksanen för att i romanerna Utrensning och När duvorna försvann – båda utspelar sig i det sovjetockuperade eller postsovjetiska Estland – underblåsa rysshat och ägna sig åt "reaktionär landsbygdskitsch". Det här är i tyska ögon giftigt politiskt stoff. Steinfeld förvånar sig över hur framgångsrik Oksanen varit internationellt, också i Sverige: "Alla förbehåll gentemot nationalromantiken och dess senare förvandling till 'Blut und Boden'-litteratur ('blod och jord') tycks vara som bortblåsta", förfasar han sig.
Själv förvånas jag över Steinfelds underligt slarviga litteraturläsning. Han tolkar Aliide i Utrensning och Juudit i När duvorna försvann som språkrör för Oksanens ideologiska övertygelse, det vill säga för något hon förespråkar som ett ideal. Jag läser dem båda helt annorlunda, som djupt problematiska – och av Oksanen problematiserade – litterära gestalter. De är båda plågade och traumatiserade till gränsen av ren galenskap, och framstår inte som vare sig idealiska medborgare eller som exemplariska i sitt motstånd mot de historiska krafter som härjar med deras liv och kroppar. (Härmed inte sagt att När duvorna försvann skulle vara en på långt när lika bra roman som Utrensning, men det är en helt annan fråga.)
Steinfeld borde också komma ihåg att den folkloristiska inspiration som han så fermt fördömer hos Oksanen har en annorlunda historia än till exempel Nazitysklands folkloristiska vurm. Under Sovjetockupationens decennier (1944–1991) tolererades just estnisk "folkkultur" definierad som harmlös folklorism – sångfester, nationaldräkter och annat ofarligt musealt – av ockupanten. Den kom därmed att fungera också som en reservoar och ett skydd för ett helt samtida politiskt motstånd. Därav till exempel "den sjungande revolutionen", massdemonstrationen som ägde rum på Sångarfältet i Tallinn den 10–11 juni 1988 och satte i gång en hel våg av händelser i Baltikum.
I Sydsvenskan 16.10 publicerades sedan delar av en Facebookdiskussion om Steinfelds artikel mellan skribenten Stefan Ingvarsson, med polska släktrötter, och den isländska författaren Eirikur Örn Norðdahl, vars roman Ondska kandiderar för Nordiska rådets litteraturpris. (Romanen handlar bland annat om nazismen och Förintelsen i Baltikum.) "Vad får man skriva om Ryssland och ryssar?" lyder rubriken.
Apropå de kritiska reaktionerna på Oksanens tal i Frankfurt och påståendet att hon sprider russofobi, säger Ingvarsson:
"De som använder ordet 'russofob' i dag bör vara medvetna om att begreppet ingår i ett pågående informationskrig. Jag menar inte att det inte skulle finnas en rad hårdnackade stereotyper i de länder som utsatts för eller hotats av den kontinuerliga kolonisering av grannländer som Ryssland/Sovjet bedrivit sedan Katarina den storas dagar. Fördomarna finns där. Rädslan också. Delar av den är irrationell, andra delar kan bestå av erfarenhet av övergrepp som traderats i generationer.
Och jag har svårt att förstå vad folk menar när de säger att den utbredda rysskräcken är irrationell. Nyss övade rysk militär ett kärnvapenanfall mot mina släktingar och vänner i Warszawa. Detta händer i dag. De övar anfall mot många fler grannländer än Ukraina. Bör vi inte oroa oss för detta?"
Steinfelds artikel och Stefan Ingvarssons & Eirikur Örn Norðdahls samtal hittar man på nätet, www.sydsvenskan.se.