Philip Teir: Tyskarna hittade den finländska litteraturen
I Finlands paviljong i Frankfurt har man helt och hållet tonat ner det kommersiella. Men tyskarna tycks ha hittat den finländska litteraturen i höst.
Det första som slår mig är att själva mässbyggnaden ser ut som Sarumans torn i Sagan om ringen-filmerna. Messeturm är den näst högsta byggnaden i Tyskland, 257 meter och 63 våningar, och står som ett vakande öga över hela Frankfurt bokmässa. När jag går mot mässan på onsdagen fantiserar jag om hur man tillverkar nordiska deckarförfattare längst ner under jord.
Kanske är det inte så långt från sanningen. Det här är en mässa för förläggare och agenter, som springer omkring svettiga och klibbiga mellan tiotals hallar, och köper rättigheter till böcker från hela världen. Jag ser en stor affisch för det franska dragplåstret Marilyn et Dolfi, en ny science fiction-roman om en framtid där man lyckats klona både Hitler och Marilyn Monroe. Möjligtvis är det en strålande bok, men jag kan inte låta bli att tänka att det känns som ett tecken på en bransch i kris. Ett omslag med både Hitler och Marilyn Monroe är verkligen att köra med säkra kort.
De författare som är på plats är i huvudsak från Finland. I Finlands paviljong har man helt och hållet tonat ner det kommersiella: här syns inte ett enda författarporträtt eller varumärke. Det är rätt skönt att kunna vila ögonen på böcker i stället för sponsorlogotyper och gigantiska bilder av författare med klassisk handen-mot-kinden-pose (ja, jag har också ett sånt).
Tyskarna tycks dessutom genuint intresserade av Finland, mycket mer än vad svenskarna brukar vara på Göteborgs bokmässa. Som finlandssvensk behöver man inte förklara att man skriver på svenska för varje journalist – många av de jag träffat verkar veta att det finns en minoritet i Finland med svenska som modersmål. Och tyskarna vill prata innehåll: läsningarna är långa och intervjuerna går på djupet. Förra fredagen i Köln ordnades en kväll med finsk litteratur som höll på i tre timmar, varav ungefär hälften utgjordes av innantilläsning från böcker (med tyska skådespelare).
Intresset sprider sig också utåt. Första kvällen hör jag att de engelska rättigheterna till Katja Kettus roman Barnmorskan sålts till den stora näthandelsjätten Amazons bokförlag. Det är en imponerande bedrift av en författare som skriver litterära romaner och inte deckare, även om just Amazon är ett väldigt kontroversiellt ord i Frankfurt. Över tusen tyska författare skrev under en debattartikel i augusti, där de anklagade bolaget för att sänka prisen på eböcker och manipulera med rekommendationslistor. När jag talar med Kettu på mässan säger hon att vissa tycks anse att ett kontrakt med Amazon är lika stigmatiserande som att gå med i Isis.
Samtidigt handlar det förstås för den enskilda författaren om att nå läsare, och de musklerna har Amazon. Frågan är hur stor makt bolaget kommer att få nu när det ger sig in i innehållsbranschen. I Frankfurt är det många som oroligt följer med läget.