Wilhelm Kvist: Svenskfinlands heliga ko
Körlivet tycks vara en av Svenskfinlands heliga kor, som länge har behandlats med silkesvantar. De få gånger som någon stuckit upp huvudet och antytt att allt kanske inte står rätt till med de älskade körerna har det uppstått en känslorik storm som i tid och otid utmynnat i debatter i press och radio.
Skjut inte budbäraren, skulle man då vilja replikera, för vad är väl viktigare än att man för en sansad och vettig diskussion om det som är oss så kärt.
Den här gången är det självaste Kulturfonden som tagit initiativet till en rapport om situationen. Rapporten är en kartläggning av körfältet i Svenskfinland och är författad av Hanna Kronqvist, själv dirigent för bland annat Evivakören och projektkören Exaudio. Kronqvist listar bland annat 368 aktörer som uppfyller hennes definition på en finlandssvensk kör.
Ännu viktigare är de konstateranden och förslag som författaren för fram, för det känns som att hon lägger fingret på flera ömma punkter.
Kronqvist noterar bland annat att det uppstått en "bevarandets retorik" kring körlivet i Svenskfinland och att bevarandet av kulturarvet, musiken och traditionen blivit något av en retorisk kanon. Bevarandets retorik hänger ihop med bristen på innovation och visioner. Visst finns det körer som sysslar med nyskapande verksamhet, men experimentalismen, som för många professionella musiker är ett livsvillkor, tycks lysa med sin frånvaro på ett fält som utgörs av amatörer. Det finlandssvenska körlivet halkar efter i den utveckling som sker inom den övriga tonkonsten, vilket gjort att glappet mellan amatörmusicerande och professionellt musikliv ökat ytterligare.
Det här verkar intressant nog främst vara ett tidsproblem. Så länge körerna övar en gång i veckan finns inte alltid förutsättningar att komma in i det kreativa flöde, som Kronqvist betraktar som ett ofta oumbärligt villkor för kreativiteten och i stället föreslår hon bland annat korta projekt och punktinsatser, samtidigt som den kontinuerliga verksamheten borde fortsätta. Också dirigenterna får känna av att de borde satsa friskare och pröva på mer okända koncept – för trots att till exempel repertoaren breddats en hel del under de femton senaste åren ter sig körerna alltjämt alltför likriktiga.
Beklämmande är också att det finlandssvenska barnkörsfältet i dag saknar ett hyggligt flaggskepp, trots att sådana finns på finska sidan. Tydligen går musikaliskt mys framom höga ambitioner hos oss.
Kronqvists rapport listar så många goda poänger att man bara kan hoppas att var och en med intresse för fältet tar del av den (till exempel på Kulturfondens hemsida).
Skribenten är musikredaktör.