Fredrik Sonck: Om lyssnandet
Att de hundratusentals individer som i dag attraheras av den nya högern måste ha en plats i ett framtida antirasistiskt samhälle är en nödvändig insikt, men jag tror att debatten underskattar lyssnandets svårighet.
Mona Sahlin och Soran Ismail fick stort genomslag då de under den svenska valvakan betonade behovet av att börja lyssna på Sverigedemokraternas väljare, om än inte på deras företrädare.
Någon ny tanke är det inte frågan om: många debattörer har tidigare noterat hur föraktet för sverigedemokratiska – och för den delen också sannfinländska – väljare i hög grad är ett klassförakt, riktat från den urbana, högutbildade och värdeliberala medelklassen mot den lantliga, lågutbildade arbetarklassen. Anledningen till att agendan nu förvreds lite - under veckan har ett flertal debattörer framhävt lyssnandets betydelse - är att valvakor hör till de mediala händelser som ännu har förmågan att samla den splittrade offentlighetens tusen små rännilar till ett Niagara.
Att lyssnandets evangelium väcker entusiasm är också förståeligt: det uttrycker en positiv människosyn. Men sett till utvecklingen på andra håll i Europa är frälsningen lång ifrån given - högerpopulister och -extremister verkar de facto gå framåt ganska oberoende av motstrategi. Då de stora finländska partierna tidvis riktat sig till sannfinländska väljare har det alltför ofta varit med populistpartiets retorik, utan att originalet ens blivit mindre attraktivt i väljarnas ögon.
Att de hundratusentals individer som i dag attraheras av den nya högern måste ha en plats i ett framtida antirasistiskt samhälle är en nödvändig insikt, men jag tror att debatten underskattar lyssnandets svårighet.
För det första måste man fråga sig i vilken mån åtskillnaden mellan företrädare och väljare är meningsfull. Att frustrationen hos många som söker sig till populistpartierna är äkta, och ofta bottnar i socioekonomisk marginalisering, tvivlar jag inte på. Men tanken om att invandring skadar samhället är ingen pikant krydda som kan skrapas bort från den anrättning sverigedemokrater, och vissa sannfinländare, serverar väljarna. Den är själva biffen.
Att säga att det är dags att lyssna på väljarna men inte på företrädarna implicerar därmed att ”vi som ska lyssna” betraktar ”dem vi ska lyssna på” som en vilsekommen fårskock. Men den som ses som ett får upplever knappast att det finns någon genuin beredskap till verkligt lyssnande.
Att mainstreammedier bidrar till denna alienering är tyvärr tydligt också nu då fokus flyttar från fördömanden till appeller för lyssnande. Då den nya högerns elektorat omtalas är det som om det var fundamentalt frånvarande, som om ingen på allvar kan tänka sig att de här människorna läser dagstidningar. Den offentliga debatten, speciellt på svenska, påminner om ett lärarmöte där man diskuterar skolans problembarn, med dörren till lärarrummet öppen.
Tyvärr kan jag inte påstå att den här texten lyckas bättre än andra. Också på dessa rader reduceras du som sympatiserar med det du vill kalla den invandringskritiska rörelsen till ett ”dem”, ett halvabstrakt sociologiskt objekt, en del av ett procenttal. Jag tror att vi borde lyssna på varandra, men jag tror också att vi saknar ett språk att mötas i. Det språket måste vara antirasistiskt, men det måste också ge dig möjlighet till en hedersam reträtt.
Skribenten är kulturchef på Hufvudstadsbladet.