Tomas Träskman: Virtuell och verklig
Kristillståndet i världen tycks ha blivit permanent. Men hur skall man tolka att miljontals människor samtidigt förbereder sig för två krig? Den ena sidan uttrycker sig i termer av potential och rädsla. Den andra darrar av hela den förväntan som vår globala marknadsföringsapparat kan åstadkomma och sammandrabbningen börjar i skrivande stund om 5 dagar, 12 timmar och 39 minuter.
Det första är Ukraina. Det andra är utgivningen av Multiplayer Online-spelet Destiny. Att dessa högst olika krig utspelar sig i stort sett i samma del av världen gör förstås inte fenomenet mindre förbryllande. För en del är detta förstås inte förbryllande alls, eftersom mången redan en lång tid har varit övertygad om att mänskligheten för länge sedan tappat förmågan att skilja verklighet från fiktion.
Denna förmodade sammanblandning är på många sätt en eggande tanke för den innebär att det skapas, inte bara en social existens av här och nu i världen, ”the meatworld”, utan också online.
”There is very little human that is left in me, I am 87 % digital content”, konstaterar Gary Shteyngart i Guardians publikation ”Seven Digital Deadly Sins”. Att det finns ”mycket litet mänskligt” över Shteyngart innebär inte att han upplever sig som mindre verklig. Hans identitet och minnen har sitt ursprung i den virtuella världen.
Att inte bara minnet men också glömskan blivit virtuell, upplevde jag själv för någon vecka sedan. Vår blogg har blivit hackad och den existerar inte längre. Ykon.org/pit: kaputt, slut, The End.
Överrumplingen var total, fienden okänd. Vilket i sin tur gjorde attacken underligt obesjälad, upplevelsen stympad. Där det en gångs fanns äventyr, resor till främmande platser, skildringar av möten och nya upptäckter, skämt och liv, finns nu bara tomhet. Den värld som skapades i bloggen faller nu i glömska. Konsthistorikern i mig får ångest, men sist och slutligen verkar få sakna bloggen för i den virtuella världen är hågkomsten mindre relevant. Det viktiga är nu, nu, nu.
Samtidigt påminner faktiskt den sociala energi som människor ägnar den virtuella världen om den dragningskraft som eftervärlden haft på konstnärer. Adorno berättar om hur både Flaubert och Karl Kraus hemföll åt konformism för att uppnå den berömmelse de föraktade. ”Man sörjer själv för sin ryktbarhet och därmed i viss utsträckning också för sin åminnelse”, skriver Adorno i Minima Moralia.
En liknande besatthet av eftervärlden observerade jag, för över tio år sedan, hos den nu hädangångne Lars-Gunnar ”Nubben” Nordström då han verkade mera upptagen med ett arkiv över sig själv än sitt målande.
Nu har också denna vår längtan efter odödlighet fått sin egen app, Dead Social, som tillåter dess användare att ladda upp foton, videor, audioinspelningar och texter att publiceras när de är döda.
Den virtuella världen är ur detta perspektiv varken mer eller mindre alienerande än den riktiga. Den är en del av den sociala omgivning vi bebor och de stora frågorna kring vem vi är och varför har inte försvunnit. Det återstår att se om alla de som om cirka fem dagar kastar sig ut i krig för att rädda ”vår värld” i Destiny också kommer ihåg att det potentiellt finns en värld att rädda här i ”the meatworld”.
Skribenten är konstvetare.