Merete Mazzarella: Fixa skärgården
I danska Weekendavisen läser jag om den spanska enklaven Melilla på Marockos medelhavskust. I en reklamfilm med smakfull bakgrundsmusik beskrivs den som ett ”sinnenas paradis”, en pärla för alla som älskar gastronomi, arkitektur och vackra stränder, en bro mellan två kontinenter, ett ”universum av möjligheter” som låter tolerans och livsglädje vandra hand i hand.
Filmen berättar inget om det sex meter höga taggtrådsstängslet, la valla, som omgärdar enklaven. Lika litet nämner den de tusentals urfattiga afrikaner som från sina gömställen i bergen med jämna mellanrum samlar sig i grupper och stormar stängslet för att komma in i Spanien och därmed EU. Det är inte bara taggtråden de trotsar utan också gränspolisens batonger, några har försökt i åratal och genom ren uthållighet lyckas somliga faktiskt ta sig igenom, om än blodiga och mörbultade.
Det har slagit mig att det ligger något djupt symboliskt i allt detta. Hela sommaren har jag – liksom många andra finländare – levt i ett ”sinnenas paradis” med säsongens alla delikatesser, med bad, med stimulerande kulturupplevelser. Och med sorglöshet – förutsatt alltså att man lyckats upprätta sin mentala la valla och stänga omvärldens elände ute. Jag tror de allra flesta har varit medvetna om de skärande kontrasterna, jag har talat om dem med många. Spanjorerna i Melilla är nog också medvetna om dem och de flesta av dem bidrar inte aktivt till att hålla afrikanerna ute: hårdhäntheten överlåts åt den marockanska säkerhetstjänsten. Liksom vi kastas de troligen mellan å ena sidan medkänsla och dåligt samvete och å andra sidan en frustration över att inte i all enkelhet få njuta av sina liv. Liksom vi uppfattar de troligen att problemen är av ett omfång som mest bara inger maktlöshet.
Det är tur att vi haft Yles Fixa skärgården-satsning. Nej, jag ironiserar inte – även om det också blev en skärande kontrast när TV-nytt först serverade nyheterna från Ukraina och Gaza och sedan ett inslag om att det skulle behövas en cykelstig längs Skärgårdsvägen. Men faktum är att det är alldeles rimligt att leva på mer än ett plan och inte minst: tackla de problem vi har förutsättningar att lösa. Samtidigt kan vi ju efter bästa förmåga skicka penningbidrag till någon internationell hjälporganisation. Känslan av maktlöshet får inte bränna ut vår medkänsla.
Merete Mazzarella är författare.