Till pennans och papprets lov
En gång om året utkommer ett tvåspråkigt nummer av Suomen Kirjailijaliittos tidskrift Kirjailija, i samarbete med syskonorganisationen Finlands svenska författareförening. Det här är en form av gemenskap över språkgränsen som man gärna skulle se mer av inom den finländska publikationsvärlden.
Senaste tvåspråkiga Kirjailija landade i början av sommaren, och här kan man ta del av författaren Eeva Kilpis tankar kring att skriva för hand. Jag har också själv trivts bra med den här mer ursprungliga metoden, och har stor förståelse för hennes ord om att skrivandet på så vis inte bara innehåller fler motoriska faser än knäppandet på ett tangentbord utan också på ett speciellt sätt aktiverar arbetsminnets och tänkandets olika nivåer.
Jag upplever det dessutom som om användningen av penna och papper ger möjlighet till en mer direkt fysisk kontakt med den berättelse, det språk som handen tecknar ner.
Jag påstår ingalunda att författare som enbart använder datorer skulle ha en större distans till sitt material, eller ens att stor distans i sig behöver vara något negativt. Men jag har lärt mig att det för mig är befriande att skriva för hand, att jag då har lättare att få fram den text jag bär på. Framför skärmen händer ofta enerverande lite ifall jag inte har ett handskrivet papper att utgå från.
Till saken hör att den här arbetsmetoden också så väl går ihop med min sedan decennier inkörda vana att utnyttja kaféer som alternativa arbetsrum. Då jag inte har fastställda arbetstider krävs egna rutiner, och några dagliga timmar på stamkaféet med penna och papper sitter alltid bra. Kanske en lätt lunch. Därefter renskrivning vid datorn i det ordinära hemarbetsrummet.
Och så printar jag ut allt jag skriver, gång på gång. Jobbar man så här behövs utskrifter, och arbetsdagen inleds oftast med genomläsning och bearbetning av de senaste papperssidornas text. Ibland kommer jag inte längre än så, men det är som det ska – då händer kanske i stället lite mer nästa dag.
Däremot läser jag sällan något som är avsett för litterärt bruk direkt från skärmen, inte för att jag skulle hata den men för att jag på gott och ont ser texten så mycket klarare om jag har den i printad form.
När jag började skriva böcker använde jag en gammal Facit Privat-skrivmaskin, och i sällskap med den trivdes jag så bra att det på den tiden sällan blev något skrivet för hand. Det var först när jag konfronterades med den elektriska skrivmaskinens förlamande spinnande som jag började fly ut till något kafé med penna och papper i väskan.
Av de tekniska hjälpmedel jag haft är det dagens datorer, paradoxalt nog, som ligger närmast denna klassiska modell. Via dem är det i princip lättare att få fram text än med skrivmaskinerna, eftersom allt liksom i handskriften genast kan strykas och ändras. Och givetvis har datorns möjligheter också i övrigt varit till stor nytta för min yrkesgrupp – vilket alltså inte hindrar att nästan hela textmassan i mina böcker först, bit för bit, i någon form utformas för hand.
Henrik Jansson har publicerat fjorton böcker i olika genrer.