Mårten Westö: Fårö var Bergmans eldorado

En junikväll står jag på Gotlands nordligaste udde och tänker att vyn måste höra till det vackraste Norden har att erbjuda.

Jag förstår genast varför Ingmar Bergman blev blixtförälskad i Fårö redan under sitt första besök. Eller varför den så kallade Bergmanveckan, som körde i gång i måndags, fortsätter att dra till sig cineaster från världens alla hörn.

I fjol firade man tioårsjubileum med fler besökare än någonsin, och i år och gästas tillställningen av bland andra regissörerna Bille August och Catherine Breillat. Sju år efter Bergmans död framstår evenemanget som en värdig förvaltare av det publika arvet efter Sveriges store son.

Trots att Bergman gjorde bara fyra spelfilmer på ön, är det uttryckligen Fårös karaktäristiska miljö som kommit att identifieras som hans filmiska landskap.

Redan femtiotalsverken hade präglats av steniga och karga miljöer, varför man kan säga att regissören bar Fårö inom sig långt innan han gjort sitt första nedslag på ön.
Det skedde en stormig aprildag 1960, då han letade efter inspelningsplatser till Såsom i en spegel (1961) – som ännu då gick under arbetsnamnet Tapeten.

”Vi fann en stenig strand som vände sig mot evigheten”, heter det i Laterna Magica (1987). På öns norrsida stod regissören med följe och ”lutade sig mot vinden”, stirrade sig tårögda mot raukarna, ”dessa hemlighetsfulla gudabilder som höjde sina tunga pannor mot bränningarna och den mörknande horisonten”.

Ja, Bergmans kärlek till ön är väldokumenterad. Däremot har det skrivits betydligt mindre om fåröbornas egna erfarenheter av regissören.

Den färska Fårö och Ingmar Bergman. Ett möte (2014) fyller alltså sin funktion. Den utgör en förlängning av utställningen som invigdes i Bergmancentret 2011, och ger en intressant inblick i en relation som förblev sig rätt lik genom åren, och alldeles uppenbart baserade sig på ömsesidig respekt.

Bergman bidrog ju aktivt till öns utveckling, inte bara genom att låta mantalsskriva sig där så fort han flyttade ut 1967, utan också genom att ekonomiskt bidra till olika kommunala och kulturella projekt i bygden.

Men framför allt hade han ett otvunget förhållande till ortsborna. Här möter vi följaktligen en del av dem: snickarlärlingen som sommaren 1960 var med om att bygga upp kulisserna till Såsom i en spegel, hantverkaren som byggde rälsen som kameravagnen åkte på i den berömda strandtagningen i Persona, jordbrukaren som levererade gammal halm till brandscenerna i Skammen, eller mannen som sålde sin gamla bil till filmteamet för att den skulle sprängas i luften i en scen i En passion.

Och något säger det väl också om Bergmans förhållande till lokalbefolkningen att han gav en exklusiv intervju för en okänd lärarinna från just Fårö. Samtalet med Aina Larsson resulterade sedermera i två långa artiklar i Svensk Damtidning 1972, en dialog kring tro och tvivel som framstår som det klart intressantaste bidraget i boken.

Bergman kände en stark lojalitet mot Fåröborna. Många av dem förevigade han också kärleksfullt i de två dokumentärerna från 1969 respektive 1979, filmer i vilka han inte bara porträtterade landskapet han kommit att älska, utan också dess invånare: skolbarn, kommunalpolitiker, sömmerskor, fiskare.
Det var kanske de mest politiska filmer han någonsin gjorde.

Eller som han själv konstaterade sent i sitt liv: ”Jag har ofta anklagats för bristande samhällsengagemang. Det kan ha berott på att jag anser att det är människorna som skapat samhället och inte tvärt om. Mitt samhällsengagemang sitter i Fårö.”