Isabella Rothberg: Pengar regnar över ny dramatik
Drömmen om ett rikt finlandssvenskt textspektrum har fått nytt bränsle när Kulturfonden satsar på projekt som uttryckligen ska utveckla den svenskspråkiga dramatiken i Finland.
På finskspråkiga Nationalteatern är det inhemska urpremiärer som fyller salongerna, och för många representerar teaterchefen Mika Myllyahos linje idealet för en nationalscen. Allt på repertoaren är förstås inte bra, men det finns en beundransvärd vilja att göra angelägen teater.
Det här sker bland annat genom texter och föreställningar som synar samtiden, exempelvis ur asylsökares, sexuella minoriteters eller den samiska befolkningens perspektiv. Lokala texter behöver med andra ord inte innebära en homogen identitet eller avsaknaden av ett globalt perspektiv.
Nu har drömmen om ett liknande textspektrum på finlandssvenskt håll fått bränsle när Svenska kulturfondens specialsatsning fördelats på projekt med syfte att uttryckligen utveckla den svenskspråkiga dramatiken i Finland.
På Svenska Teatern ska bidraget på 500 000 euro användas på att göra Nickenscenen till hemvist för ny dramatik, med både föreställningar och pjäsläsningar.
Målet är en konstnärligt självständig enhet vars innehåll under tre spelår skapas av fria grupper i samarbete med dramatikföreningen Labbet. Förhoppningsvis blir det också fler nya texter på mellanscenen Amos, och på den symboliskt viktiga stora scenen.
Labbet har för sin del fått 650 000 euro för att tillsammans med teatrarna – både institutioner och fria grupper – sätta upp 25 nya pjäser under loppet av tre år. Upplägget är rätt snillrikt och påminner om det finska projektet Kom-teksti, en textsmedja som bidrog till ett uppsving för finskspråkig dramatik i början av 00-talet.
”Kom-teksti skulle ge pjäsförfattarna en kontext”, skriver Anna Krogerus, projektets första ansvariga dramaturg, i Kom-teaterns historik. För precis som på den finlandssvenska sidan var det i början av 00-talet ingen självklarhet att finska urpremiärer skulle locka publik.
Dramaturger, pjäsförfattare och teatrar engagerades i Kom-teksti, och enligt en liknande modell ska Labbets nya Reko-projekt fungera. Dels ska man få fram nya texter och förmågor, dels ska man erbjuda stöd, expertis och bollplank under arbetets gång. ”Det här projektet handlar om att förädla bra texter till utmärkta texter”, som Marina Meinander, en av projektledarna, sammanfattar det.
Vissa uppsättningar kommer att lyckas bättre än andra, och visst gör tidsramen på tre år mig smått orolig. Är det nog för att uppnå den kvalitet som fältet och publiken hoppas på och den långsiktighet som Kulturfonden efterlyser?
Å andra sidan kommer guldkorn säkerligen att vaskas fram. När trycket på att sälja biljetter inte är lika hårt finns det med ens plats för försök och misstag, och förhoppningsvis för verk som vågar mer. Djärvhet är oumbärligt för en livskraftig svenskspråkig teater.
Skribenten är teaterredaktör