Breivik: Mammas fel?
"I den här sortens tragedier finns det alltid en roll för Mamma."
Åsne Seierstads bok om massmördaren Anders Behring Breivik, "En av oss. En berättelse om Norge", utkommer denna vecka på finska. Pia Ingström har läst också Marit Christensen bok om hans mamma, "Moren", och funderar på den obesatta rollen i familjedramat.
Det finns naturligtvis ingen enskild förklaring till varför just Breivik av alla lite sära små pojkar i världen växte upp till massmördare. Men som också Åsne Seierstad ordentligt redovisar, finns det en barnpsykiatrisk utredning av hans uppväxtfamilj som tyder på att mycket var väldigt fel när han var kring fyra år gammal. Det vill säga med hans mamma. "Till lynnet är hon en kvinna med borderline som fungerar mycket ojämnt. Givet en yttre livssituation som är strukturerad kan hon fungera bra, men hon är sårbar inför kriser", lyder en expertbedömning. En annan beskriver hennes och sonens förhållande som "mycket dubbelt, genom att modern å ena sidan knyter honom symbiotiskt till sig, å andra sidan avvisar honom mycket aggressivt. Anders blir offer för moderns projektioner av paranoid aggressiv och sexuell rädsla gentemot män generellt." En sådan klinisk psykprosa kan dölja vad som helst – tragisk patologi, misstolkningar eller ett diagnostiskt maktövergrepp.
Samtidigt som Åsne Seierstad var i färd med att skriva sin bok om massmordet, höll en journalist vid namn Marit Christensen på med en bok om mördarens mor, på initiativ av denna själv. Moren. Historien om Wenche Behring Breivik (Aschehoug 2013) är plågsam läsning på många sätt. Den är inte särskilt elegant skriven, författaren framhäver sig själv på ett förnumstigt sätt som verkar pinsamt, och tuggar samma klena fakta gång på gång.
På sätt och vis förmedlar den kanske ändå något väsentligt, när Christensen allt svettigare och flåsigare buffar på Wenche Behring Breiviks defenser, utan större framgång. Klumpigt tecknar hon bilden av en människa som efter en barndom i emotionellt armod konstruerar sig en skör och prydlig yta av artigt pladder, en suverän förmåga att distansera sig från starka känslor, en vägran att möta andras känslor på djupet. Det är ganska lätt att göra sig en bild av en sådan person – den är sorglig men inte alls unik. Den förklarar nästan ingenting av sonens dåd, men ändå passar den på något sätt in i tragedin. För i den här sortens tragedier finns det alltid en roll för Mamma. Vi bara inte kan låta bli att skapa en berättelse med någorlunda begripliga orsakssammanhang av en katastrof så stor som denna, och familjedramat är vår hanterligaste formel.
Jag undrar hur en bok som hetat Faren skulle ha sett ut. Hurudan var den man som gifte sig med den här kvinnan som var hans granne, en nätt ensamstående mor till en liten flicka? Märkte han att hon hade problem med att knyta an till sin nya baby? Vad kände han när sonen föddes? Hur kändes det att ge upp kontakten med barnet i och med skilsmässan kort därefter? Vad kände han för sina andra barn (han hade tre från ett tidigare äktenskap)?
Men det finns ingen självklar papparoll i det här dramat. För han var inte där.