Krister Uggeldahl: Där vi en gång gått – och fortfarande går
Häng dig pojkfan, fritt efter Elmer Diktonius, är inte nödvändigtvis Claes Olssons bästa film. En sparv i tranedansen, med Carl-Gustaf Wentzel som kärlekskrank pojkspoling i 1910-talets Helsingfors, ligger bra till i konkurrensen. Det gör också Colorado Avenue, denna allvarligt underskattade Lars Sund-filmatisering.
Men i termer av populärkulturellt spetsade branschlegender drar Häng dig pojkfan, historien om två kringresande cirkusbröder (Marcus Groth och Tomi Salmela) och ett uppseendeväckande hängningsnummer, det klart längsta strået.
Faktiskt heter det att storebror Salmela – av misstag – höll på att hänga sig på riktigt. Och när skådespelaren vaknat till medvetande rev han upp örat på en fem tums spik, varpå inspelningen fick skjutas upp med flera veckor. Och så vidare, med mera. Det här är förstås inte den enda orsaken till att Häng dig pojkfan – ett av bidragen i kortfilmssamlingen Här började äventyret – förtjänar att nämnas. I den erkänt mustiga 50-talsskildringen, inspelad på Replot med omnejd, kan man skönja en vardag och en verklighet av den kaliber som man sällan ser inom ramen för finlandssvensk film.
Peter Lindholms ”nyländska” genombrottsfilm Raseri kommer rätt nära, liksom ett par av segmenten i Anders Engströms miniserie Småstadsberättelser, men sen då? I den mån den finlandssvenska vardagsverkligheten presenteras på film (och i teve) är det i regel genom historiska glasögon – betydligt äldre än Olssons 50-talsbrillor.
Vackert så, det kulturella arvet förpliktar. Men vill man vara stygg kunde man hävda att finlandssvenskheten – cinematiskt och dramatiskt sett – hör gårdagen till. Och även om man inte känner för att vara elak kan man med teaterkritikern och -debattören Tomas Jansson fråga sig var de dagsfärska texterna och innehållen håller hus?
I den meningen hävdar jag att årets viktigaste finlandssvenska film är Klaus Härös Dagmamman, en tv-produktion som förvisso hamnade i medieskuggan. Här möter vi Nina Hukkinens familjedagvårdare, tvåbarnsmamman Malla, som har svårt att få det här med jobb, vardag och familj att gå ihop.
På den punkten lär de flesta känna igen sig, kvinna som man. Och då har vi inte sagt ett ord om språkdräkten i filmen, lika träffande som här och nu. Eller som pappa Rofa (Christan Lindroos), hotellägaren, uttrycker saken: ”Måste fara å checka att allting är kunnossa.”