Philip Teir: Calles kavaj
Kan man vara fåfäng och folklig i Finland? Carl Haglunds modejobb för Helsingin Sanomats månadsbilaga väcker diskussion. Philip Teir analyserar.
Svenska folkpartiets ordförande, försvarsminister Carl Haglund, poserade i lingongrötsfärgad tweedkavaj för Helsingin Sanomat i lördags. Bilderna var tagna i Mannerheimmuseet, och Helsingin Sanomats journalist Sami Sykkö gjorde ett visst nummer av likheterna mellan Haglund och Mannerheim. Försvarsministern själv protesterade inte – enligt egen utsago har han två hyllmeter böcker om Mannerheim i sin bokhylla.
På många sätt kändes det som att Carl Haglunds karriär varit på väg mot den här dagen. Redan som chefredaktör för Studentbladet, och senare gratistidningen Papper, fanns kläder och stil med i bilden. Papper publicerade exempelvis textreklam i form av modereportage.
Frågan är då hur Helsingin Sanomats modeplåtning kommer att tolkas av väljare. Nu är fåfänga visserligen ingen dödssynd inom högerpolitik. Alexander Stubb (Saml) nämner ordet "sexig" så ofta han hinner i sina krönikor för Finnairs in-flight-tidning, och ett årligt maratonlopp ingår i dag som en obligatorisk punkt på varje anständig politikers cv. Det räcker alltså inte längre med att ha en ministerportfölj – den ska vara snygg också.
Men Helsingin Sanomats modejobb väckte ändå en del diskussion på sociala medier. Tolkningarna var åtminstone två. Den första är att Sfp kommer att förlora väljare för att partiets ordförande fjärmar sig från "vanligt folk" genom att porträttera sig som en blåblodig högerman som samlar på sidennäsdukar (enligt en intervju med tidningen Olivia har Haglund över 100 stycken, och det sista han gör efter att barnen lagt sig är att välja ut morgondagens kläder). Den andra tolkningen är mera välvillig, kanske till och med queer: Haglund utmanar traditionella mansideal genom sitt intresse för mode. I Helsingin Sanomat talade han om sin nya holländska yllekostym som om det gällde ett älskat syskonbarn.
Själv är jag jämnårig med Haglund och tycker att det finns en poäng i den senare tolkningen. En reaktionär estetik är inte alltid synonym med en konservativ politik. Det visste redan brittiska studentrevolutionärer på 1920-talet. Och varje person som sett en film av Wes Anderson förstår lockelsen i en perfekt skuren kavaj. Det är en gammal sanning att mode är politik, men det betyder inte att intresse för flärd och elegans alltid är lätt att placera politiskt. I Agneta Rahikainens nya bok om Edith Södergran hittar jag den ryska modernisten Severjanins dikt "Ananas i champagne" som Södergran själv älskade. Den uttrycker en bubblig, livsbejakande ideologi, typisk för futurismen: "Ananas i champagne – är kvällarnas puls".
Kanske upprör Haglunds ekipering egentligen för att han samtidigt skickar ut signaler om finlandssvenskar. Till Helsingin Sanomat säger ministern att han ställde upp "med glimten i ögat", men det finns en viss risk för att eventuella nyanser går förlorade bland läsarna. Senast när Haglund i slutet av intervjun talar om sitt jaktintresse ser man framför sig en mini-Wahlroos, inte en könsöverskridande dandy.