Tove Djupsjöbacka: Berätta en historia!
När man nämner Kalevala tänker många först på allvarliga, festliga saker. Nationalepos. Väinämöinen och hans kantele. Pompös monumental bildkonst. Kullervo och dånande manskörer. Ett rikt men ibland svårbegripligt språk, åtminstone för den som inte har finska som modersmål.
I fjol vandrade en glad skara runt i Helsingfors och sjöng igenom hela Kalevala. Folksångskollektivet Shamu erhöll nyligen priset Helsingfors stads kulturgärning för sitt jippo. Dryga 40 timmar tog det att sjunga eposet nonstop. Ett fräscht initiativ! Kalevala tillbaka till folket! En fras åt gången – försångaren börjar och alla kan sjunga med i reprisen. Olika melodier och stämningar är tillåtna, från lössläppt och dansant till allvarligt mässande.
Det känns som om nya vindar tycks blåsa kring Kalevala just nu. Att alla dessa verser bevarats är en oerhörd skatt, men Kalevala är inte ett mossbevuxet museiföremål. I stället kunde man se det som en ögonblicksskildring, en gipsavgjutning av hur en levande kultur såg ut. I dag lever inte runosångstraditionen i samhället på samma sätt, med allt vad det innebär av sorger och glädjeämnen, fester och vardag. Men via Kalevala och alla andra nedtecknade runosånger kanske vi kan nå dit igen.
Kalevala må vara litteratur, men framför allt muntlig tradition, sjungen sådan. För mig är historieberättandet Kalevalas kärna. Därför såg jag storligen fram emot folkmusikensemblen Suuntas konsert på Kalevaladagen tillsammans med britten Nick Hennessey. Hennessey är en fängslande representant för levande berättarkonst. Han håller publiken i sin hand oberoende om hans historier handlar om egna utflykter i Kajanaland eller om gamla skapelsemyter. Ofta finns en rejäl dos humor med, som i episoden om fiskarna som sväljer guden Ukkos gnista.
Suuntas musik och berättandet böljade sida vid sida, ibland flätande sig samman. Aldrig har berättelserna i Kalevala känts så glasklara som då man hör dem återberättas på sprudlande brittisk engelska, samtidigt som man får njuta av en musikalisk tolkning. Historien om Lemminkäinen i Tuonela är ett bra exempel. Hennesseys berättelse förstärks av Anna-Kaisa Liedes berörande sång, som skildrar moderns känslor. Timo Väänänens kantele får en egen roll, biet som flyger efter läkande honung. Kristiina Ilmonens slagverk förstärker stundens magi. Vad gäller språket slår man två flugor i en smäll, då man bjuder både på det vackra, poetiska runosångsspråket och på engelskt klarspråk. Så här borde vi presentera Kalevala även internationellt!
Dags att plocka ner nationaleposet ur hyllan och bläddra lite i Lars och Mats Huldéns magnifika översättning. Det får vara fragmentariskt, man behöver inte läsa boken från pärm till pärm. En vanlig kväll i stugan kunde man väl få höra vilken berättelse som helst sjungas. Och det handlar inte enbart om manliga hjältar och deras äventyr, sångerna speglar hela livet, glädje och sorg.
Tove Djupsjöbacka är frilansande musikskribent.