"Har ni pussats?"

Yle Fems serie Hjärtevänner om ”förälskelse, ensamhet och drömmar” har jag funderat på.

Hjärtevänner?

Nej, jag tycker inte om namnet, det förefaller mig i överkant rart. För mig är hjärtevänner något jag hade på lågstadiet, flickor jag viskande och fnittrande utbytte hemligheter med. Som titel på en programserie om äldre människor signalerar ordet ”seniormys”, en – enligt min mening – nog så förfärlig men stadigt växande kategori av filmer med två budskap: dels ett som riktar sig till seniorerna själva, nämligen att gott humör kan övervinna de flesta av åldrandets vedermödor, dels ett till de yngre, att de glada åldringarna är gulliga, oemotståndliga, obetalbara.

Återigen: precis som småbarn.

Mysfaktorn är onekligen hög i Silfvenius serie när deltagarna parvis lagar mat, drejar keramik eller blåser såpbubblor. Samtidigt är jag imponerad av Gunhild, Gunvor, Elis, Börje, Rolf, Tove-Maj och de andra: av deras raka öppenhet, deras nyfikenhet på livet, deras värdighet. Och av deras förmåga att osentimentalt säga kloka saker om betydelsen av att ha en annan människa att dela sina upplevelser med. Jag måste också medge att Magnus Silfvenius på det hela taget gör bra ifrån sig. Fast nog händer det att han är överivrig – ”Nå, är du kär nu?” kan han fråga efter en första träff – eller – något längre fram i en kontakt: ”Har ni pussats?”

Låter förövrigt inte just den frågan som en fråga som en förälder kunde tänkas rikta till ett förskolebarn som för första gången vittnat om en förtjusning i en person av motsatt kön?

Ett kärleksfullt överseende är vad det handlar om – också hos Silfvenius, han tycker sig en gång för alla veta hur gamla männi­skor är, han har ju pratat med så många. Han pratar över huvud taget mycket, ibland så mycket att han glömmer att lyssna. Jag vet inte om han uppfattade att åtminstone en av deltagarna – Tove-Maj – milt och artigt försökte sätta honom på plats, helt enkelt genom att säga att yngre människor nog inte kan förstå äldre fullt ut. Det här var tyvärr just ett ställe där Silfvenius glömde att lyssna, han avbröt.

Det är ett viktigt ställe: respekt för andra förutsätter nämligen den ödmjukhet som innebär att man kan vara medveten om ett avstånd, att man kan förstå att det finns något man inte förstår. Tove-Maj sa förövrigt en annan viktig sak också, nämligen att kärleken kommer inifrån, att man måste vänta på klicket. Under inga omständigheter kan det framtvingas av en tv-­redaktör. Allra minst ska man behöva vara förnöjsam i kärlek bara för att man är gammal.