Impuls: Älskade barn!
Strunta i babytidskrifterna när du väntar barn och läs god skönlitteratur i stället! Det har gått tio år sedan antologin Rapport från Planet Mamma utkom.
Författaren Riikka Pulkkinen berättar i senaste numret av tidskriften Image: "Så här blev jag mamma". En dagboksartad essä om tiden från graviditetstestet till och med de första månaderna med barnet.
Pulkkinens skriver om kärleksäventyret att bli förälder. Beskrivningen utandas oförfärat den romantiska idealism som präglar den tidiga förälskelsen mellan mor och barn. Den som utgör en solid och nödvändig bas för alla de kommande vardagsåren, hela det livslånga och dödsallvarliga åtagande som föräldraskapet är.
Pulkkinens kändisfaktor i den finska litterära offentligheten är hög. I det offentliga bakgrundsbruset kan man därför genast urskilja jamarkören som texten triggar: "... för idylliskt ... förskönat ... behagsjukt..." och så det evinnerliga: "Varför talar ingen om hur svårt det på riktigt är, om problemen och tröttheten och bristningarna och pengarna och den subjektiva rätten till dagvård och ..."
När jag fick barn på 90-talet hade jag fyllt trettio och hade tagit del av minst ett decennium av problemprat kring att få barn. Tro mig, problempratet har vi alltid ibland oss, och problemen. Liksom vi har dumheten och det defensiva struntet; en skruvat klämkäck jargong som gör en dygd av de nödvändiga misslyckandena, som fokuserar på banaliteter som bullabak och hemlagade grönsakspuréer och förkunnar: "Satu tycker inte att moderskapet behöver förändra människan."
Det där var ur Helsingin Sanomat i intervjun med Satu Rämö som skrivit boken Vuoden mutsi och hurtigt hävdar att medelmåttigt är gott nog när det gäller moderskap. Som om någon av oss hade en chans att bli mer än så! Jag tycker man ska sätta målet högre och inte kokettera med sina brister. Och varför är det så fel att förändras som människa, om man nu inte råkar vara fullkomlig från början?
Rämö säger att hon blev irriterad på "babytidskrifternas rosenröda värld där präktiga mammor alltid tänkte bara på barnens bästa". Egen dumhet, varför läste hon inte god skönlitteratur och intelligent kvinnoforskning i stället? Innan man blir förälder skall man läsa berättelser om djupa känslor, stor kärlek, stor sorg, stora svårigheter, stort hjältemod – inte vada i konsumtionsjournalistik och slaskiga diskussionssajter.
Kanske det är så att varje årsklass måste uppfinna sitt eget föräldraskap i kamp mot verkliga och inbillade fiender. Dagens förälder måste vara extremt arbetsmarknadsanpassad. Jag önskar ändå att det bland unga kvinnor och män fanns så mycket visionärt mod att de ens i teorin skulle våga historisera och ifrågasätta prekariatslivets villkor i stället för att enbart kräva subjektiv rätt till dagvård och bättre dagisar.
För exakt tio år sedan utkom den finlandssvenska antologin Rapport från Planet Mamma (red. Sara Enholm Hielm och Mari Koli), där jag hade glädjen att medverka. Vi försökte på 14 olika sätt skriva om kärlek mera i lust än i nöd, om pengar och jämställdhet och misslyckanden och lycka, utan att trivialisera.
På många sätt gör det ont att läsa i boken nu. Mina barn är vuxna och Planet Mamma-epoken skimrar i minnet som en oskuldens tid, då jag misshushållade med deras kärlek på ett neurotiskt sätt och fattade lika lite som jag fattar nu fast jag trodde att jag fattade mera.
Men Riikka Pulkkinens vackra text skulle ha suttit riktigt fint i vår antologi, och det är nog det högsta beröm jag kan ge den.