Mats Liljeroos: Kulturella kaffepengar
Vissa sceniska ögonblick etsar sig fast på ett helt speciellt sätt. Premiären på historiens första Tadam-produktion, Blyton Rock, för 18 år sedan hör till dem. Scenen var Alexandersteaterns och jag var så begeistrad att jag någon vecka senare var tvungen att se den på nytt.
Och jag kunde fortfarande inte tro mina ögon och öron. Anders Larssons av svärtat absurd humor späckade manus och Carita Holmströms fräscht tidlösa och melodiskt slagkraftiga musik träffade mitt i prick. Ensemblen agerade med enorm entusiasm och på scenen stod bland andra Sonja Ahlfors och Marika Westerling, som därefter gjort imponerande om än helt olikartade karriärer.
Efter några originalproduktioner började Tadam-ledningen med primus motorn Mika Westerlund i spetsen satsa på internationella hits med Jonathan Larsons geniala Rent – Helsingforspremiär samt första gången på svenska i Finland – som hittills antagligen mest krävande uppsättning. Dock utan att tappa ett uns av den ursprungliga kollektiva geisten.
20-årsjubileet firas dock inte med att man oförväget griper sig an ytterligare ett krävande verk utan med den krassa kungörelsen att man tvingas lägga ned verksamheten. Och detta på grund av ett spöke vi konfronterats med alltför ofta på senare tid, ekonomiska realiteter.
Om så faktiskt sker handlar det om en finlandssvensk domänförlust som kan få fatalare konsekvenser än man just nu förmår föreställa sig. Tadam, musikteaterutbildningen vid Musik- och kulturskolan Sandels, är den enda i sitt slag på svenska i Finland och fyller en livsviktig funktion på många olika plan.
Om vi därtill håller i minnet att Finland fortfarande inte har en endaste musikteaterutbildning på högskolenivå medan Sverige har en handfull – plus oräkneliga förberedande utbildningar – skall vi alltså inte bli förvånade om de finlandssvenska musikalscenerna framdeles i ännu högre grad än hittills fylls av superproffsiga rikssvenska förmågor.
Men vänta nu; har vi inte en handfull stenrika finlandssvenska fonder med ett uttalat kulturfilantropiskt uppdrag på den stipulerade agendan? Och bland dessa rentav en, vars namn röjer hela dess existensberättigande?
Om Svenska kulturfonden på fullaste allvar anser det juridiskt och moraliskt rätt att stödja Guggenheimetablerandet i vårt land med trekvartsmiljonen kan det väl rimligtvis inte vara en helt absurd tanke att man hostar upp en bråkdel härav för att trygga den finlandssvenska musikteaterodlingens framtid.
Det är självfallet enbart en minoritet av Tadam-ungdomarna som skapar sig en professionell framtid i genren och vi kommer so wie so aldrig att kunna konkurrera med Sverige, men det kunde ändå vara fair play att ge våra finlandssvenska begåvningar en chans att hävda sig på hemmaplan.
Kanske kunde man i samma veva rentav avvara ett uns för Brages pressarkivs fortbestånd. Det handlar trots allt om kaffepengar.
Skribenten är musikkritiker.