Mårten Westö: Groovy, man!

Nyheten om Ray Manzareks död i fjol fick mig att plocka ner mina gamla Doors-plattor från hyllan.

Det var ett bra tag sen sist – och det beror inte på att jag skulle ha något emot gruppen, tvärtom. Men som bekant händer det ibland att man lyssnar sönder sina favoritband under tonåren, och faktum är att min ungdomskärlek svalnat betydligt sedan dess.

Vilket inte betyder att jag inte fortfarande skulle kunna de flesta av Manzareks fraseringar utantill.

Den sjövilde Morrison, den esoteriske Krieger, den taggige Densmore – och så Manzarek, som med sina bredbågade glasögon, pressvecksbyxor och sin Ivy League-jacka snarast framstod som en äldre adjunkt som tilldelats uppgiften att vakta en hop bångstyriga skolhemselever på vårutflykt.

Ja, visst var The Doors ett udda gäng. Men samtidigt ett unikt samspelt band – ”rockmusikens motsvarighet till Modern Jazz Quartet”, enligt Manzarek själv – som under en kort men desto intensivare skaparperiod visade sig vara långt före sin tid.

En stor del av äran för detta bör tillskrivas just Manzarek, som ibland kunde avfärda sig själv som en ”cocktailpianist”, men vars bidrag till bandets unika sound – gruppen saknade som bekant basist, varför det föll på keyboardistens lott att spela basslingorna – var helt centralt.

Och då ska man komma ihåg att han i synnerhet mot slutet av bandets karriär ofta fick rycka in som solist när gruppens portalgestalt var oförmögen att stå på scenen.

Manzarek var också den av bandmedlemmarna som gärna och ofta omhuldade legenden om Jim Morrison.

Memoarerna som kom 1998 var rätt snårig läsning, och med en ställvis haltande disposition. Å andra sidan saknade boken det stråk av bitterhet som stundom präglade Densmores hågkomster, vilka nedtecknats åtta år innan.

Manzarek återkom till sitt favorittema i den klent kamouflerade romanen The Poet In Exile (2001), i vilken han än en gång synade den seglivade myten om att Morrison skulle ha iscensatt sin egen död.

I romanen kontaktas berättaren Roy av den kände sångaren Jody, som alltså inte alls är död utan befinner sig på Seychellerna där han lever som lycklig tvåbarnsfar, äntligen befriad från demonerna som hemsökte honom under karriären, men samtidigt med den stenhårda ambitionen att göra comeback i musikbranschen och slå världen med häpnad och …

Ja, ni hör själva hur det låter.

Bara några veckor före Manzareks död kom Densmore ut med boken The Doors Unhinged: Jim Morrison's Legacy Goes on Trial, en svidande vidräkning med en sex år lång rättstvist som handlade om tillståndet att få använda gruppens namn (Manzarek och Krieger hade i början av millenniet startat ett nytt band som kallade sig för The Doors of the 21st Century.)

Nu tycks man emellertid ha lagt grälen bakom sig, för i december delade Densmore och Krieger samma estrad för första gången på 15 år under en visning av den nya dokumentären Mr. Mojo Risin’: The Making of L. A. Woman (2012).

Även i övrigt förefaller The Doors uppleva något av en renässans. Tidigare i höst var det premiär på filmatiseringen av Manzareks roman, regisserad av Tim Sullivan, och en färsk dokumentär om Morrisons liv är också under produktion, med aviserat släppdatum senare i år.

Dessutom har det under hösten ryktats om att Densmore och Krieger planerar en minneskonsert för Manzarek på alla hjärtans dag, då keyboardisten skulle ha fyllt 75 år.

Återstår att se om fjolårets dödsbud fått bandets två återstående medlemmar att gräva ner stridsyxan för gott.

Skribenten är författare och översättare.