Filmfredag: Allan Karlssons sak är vår
När landsbygdsbiograferna under ödesåren på 1970-, 80- och 90-talet skulle hålla sig flytande var det Uuno Turhapuro som i kombination med James Bond och årets Disney-attraktion fixade biffen.
Visst hände det att filmdistributörerna lyckades pracka en Woody Allen på intet ont vetande biografägare. Men ifall filmen inte råkade hette Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj för att fråga om – och regnrocksbrigaden ställde upp – var det si och så med uppslutningen. Där satt man sen ensam i mörkret och kände sig konstig.
Lite så är det väl fortfarande, att de inhemska filmerna är tongivande i regionerna. Och i den mån ser filmåret 2014 lovande ut. Där man förra året var beroende av ett fåtal kassapjäser (21 tapaa pilata avioliitto, Leijonasydän) verkar succéfilmerna just nu växa på träd. Förra veckoslutet gick varannan såld biobiljett till en finländsk film!
På den punkten ligger biograferna på finlandssvenska orter bra mycket risigare till. ”Hemmaplansfavören” stupar på få eller inga titlar alls och höjer man ribban, som Ulrika Bengts i Lärjungen, är det endast de närmast sörjande som dyker upp.
Annat är det med Allan Karlsson-opuset Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Filmen går fram som en ångvält var den än visas och på många håll har föreställningarna sålts slut. Gång på gång.
Det är uppenbart att såväl distributören som biografsektorn tagits på sängen av publikanstormningen. Vilket inte är så märkligt med tanke på att svensk film i regel inte är någon guldgruva i de här trakterna. Lukas Moodyssons Vi är bäst! floppade stort, liksom Snabba Cash – Livet Deluxe.
Ändå får man en känsla av att det i svensk film – i Finland – finns en outnyttjad potential. Tänker inte minst på Monica Z – årets bästa svenska film vad Guldbaggejuryn än säger – som ju fuskades bort enligt noter.
När filmen lanserades i de svenskspråkiga kusttrakterna var det med släckta ljus. Och för att filmen över huvud taget skulle gå upp i Helsingfors krävdes att tredje statsmakten med Hbl i spetsen skulle ryta till. Tänk att det ska vara så svårt.
Krister Uggeldahl är filmkritiker. Han var sjutton år när han på Bio Pony i Dalsbruk såg Woody Allens Annie Hall och han har aldrig hämtat sig.