Tove Djupsjöbacka: Mot nya upptäckter
Andra morgonen i Tokyo vaknade jag utan röst. I stället för en rad julkonserter med Helsingfors kammarkör fick jag alltså lov att använda mina dagar i staden till något annat. Med ivrig gestik och några frampressade hesa läten på engelska lyckades jag hitta fram till en kabukiteater och köpa biljett till dagens föreställning. Turister brukar i allmänhet nöja sig med en akt, men nu hade jag plötsligt tid att tillbringa de närmaste fem timmarna i en teatersalong.
Dags att lugnt sjunka ner i en helt annan estetik. På några timmar hinner man samla en hel del intryck. Hurudan är just denna konstart, en av de mest populära scenkonstgenrerna i Japan? Hur låter sången? Hur låter orkestern, och syns den? Hur rör sig skådespelarna? Hur ser dekor och dräkter ut? Hurudana specialeffekter används? Också hela föreställningssituationen intresserar alltid. Hur beter sig publiken i och utanför salongen?
Då jag studerade musikvetenskap hörde en terminskurs vid namn Utomeuropeiska musikkulturer till grundstudierna. Japan avverkades på en och en halv timme, Kina likaså. Kursen fyllde sin funktion som en inspirerande inkörsport, men visst är det ju hopplöst att kunna förmedla bredden av en musikkultur på så kort tid. Man ska minnas att kinesisk musik är ett lika omfattande begrepp som västeuropeisk musik (i alla genrer)!
Både i Japan och Kina är scenkonsten ett högintressant område, ett möte mellan konstarter. Vi kan kalla det opera, musikal, musikteater, dansverk, fysisk teater, vad som helst, men varje genre är helt individuell. I Finland har Pekingoperan med sina akrobatiska stridsscener på sistone fått ett uppsving. Att som Antti Silvennoinen & co sätta upp en Pekingopera i sin helhet, det är en kulturgärning. Stridsscenerna är ju alltid imponerande, men det är först då man ser dem i rätt kontext som man kan sjunka in i estetiken på djupet.
Svenska Teatern gästas denna vecka av en kinesisk slagverksgrupp som presenterar en musikal om krigarflickan Mulan (bekant för många via Disney). Musikal? Tja, man kombinerar en lång rad konstarter från slagverksmusik till kung fu, sång och dans. Var går gränsen för övrigt gränsen mellan att spela slagverk och att dansa, då själva spelandet är koreograferat in i minsta detalj?
Det är alltid fascinerande att se hur scenkonst speglar det samhälle den skapats i. Hur skildras landsbygdens liv i Mulan? Hur beter sig skolläraren? Av min kabukisession i Tokyo har en liten detalj fäst sig speciellt tydligt i minnet. Hjälten anländer till en hydda mitt i skogen. Stormar han in i full fart? Nej då, han tar ödmjukt av sig sandalerna, placerar dem omsorgsfullt och snyggt vid hyddans ingång, stiger in och hälsar vördnadsfullt. En föreställning är bara början till att upptäcka en främmande estetik.
Tove Djupsjöbacka är frilansande musikskribent, ständigt nyfiken på olika kulturer världen runt. Musikalen Mulan visas på Svenska Teatern 22–25.1.