Plock & fynd: As- och dyngbaggenytt
Biologen William D. Hamilton drömde om att bli begravd av asbaggar. Pseudonymen Michael Mortimer drömmer om äventyret.
Baggen Coprophanaeus lancifer som illustrerar recensionen av biografin över W D Hamilton, lever i Amazonas (där Hamilton vistades mycket) och är anmärkningsvärd bl.a. för att både honan och hanen har horn, berättar recensenten Kristian Donner, professor på biovetenskapliga institutionen vid Helsingfors universitet, i sitt följebrev till recensionen (se länken nedan). Nu, kära läsare, följer en uppdatering av dina kunskaper om as- och dyngbaggar, med brevskrivarens tillstånd.
Donner citerar i sitt mejl Hamiltons entusiastiska beskrivning av asbaggens förehavanden:
”... they would come buzzing with sounds like small airborne motorbikes to little patches of fresh horse dung and even on one occasion dug holes under a decaying cabbage. All this goes on almost as if it were play ... With ours, digging tunnels seemed more or less effortless. They plunge into the forest soil under a chicken almost as if swimming. Presently you see the whole chicken rocking about as they try its weight from below; and I suppose the principle of their burying is to keep finding the pressure points and keep shovelling the soil from under them ...” (De kom surrande som små luftburna motorcyklar till klumpar av färsk hästspillning och en gång grävde de till och med en hålighet under ett ruttnande kålhuvud. Det hela ser ut som en lek ... att gräva tunnlar såg alldeles mödolöst ut. De kastar sig ner i myllan under en död höna nästan som om de dök. Sen ser man hela hönan gunga när de puffar på den underifrån; principen ser ut att var att hitta tyngdpunkterna och skyffla undan jord under dem ...)
Donner fortsätter:
”Hamiltons egen önskan var alltså att bli begravd på detta sätt av ett (litet större) antal Coprophanaeus, förtäras av deras larver under jorden och sedan återuppstå som en svärm av nykläckta praktfulla skalbaggar.
Jag kan inte låta bli att nämna, att den australiska biologen Eric Warrant och hans grupp från Lund har studerat en nära släkting som lever på elefantskit i Sydafrika. Där är problemet att snabbt forma sig en stor boll av den dyrbara näringsresursen och sedan rulla i väg bollen så långt som möjligt innan någon annan hinner erövra den. Då är det jätteviktigt att kunna ta rak kurs bort från själva källan och inte bli irrande i närheten. För det har skalbaggarna en inbyggd ’kompass’ baserad på himmelsljusets polarisationsmönster, som avslöjar solens position även om solen inte syns. Den här förmågan ha många insektarter. Det fantastiska är att dyngbaggarna klarar av det också på natten. Om månen är uppe, kan de avläsa polarisationsmönstret av månljuset på himlen , fast ljuset förstås är ’oändligt’ mycket svagare än på dagen. Och om varken solen eller månen är uppe, använder de Vintergatan som riktningsvisare. För denna upptäckt fick Eric & co. i år det s.k. IgNobel-priset, som utdelas vid Harvard-universitetet för absolut absurda eller onyttiga upptäckter.”
Mot äventyret!
Efter det här är det lätt att nicka instämmande när man läser pseudonymen Michael Mortimers öppna brev till ”litteratursverige”, publicerat i Svenska Dagbladet 28 december sedan under rubriken ”Har författarna helt glömt bort äventyret?” Pseudonymen står för Jerker Virdborg och Daniel Sjölin (den senare känd också för sin tidigare roll som programledare i Babel), som på hösten tillsammans gav ut romanen Jungfrustenen. Den ska i vår åtföljas av Fossildrottningen.
För Michael Mortimer är det äventyret som gäller, ”påhittet, gåtorna, den stora resan in i det okända”. Inte litteraturbranschens aldrig sinande intresse för sig själv, inte dess ängsliga pekpinnar om kvalitet.
Full fräs in i verkligheten, deklarerar de: ”Naturen, klimatet, överbefolkningen, tanken på att människan som art går mot sin – faktiskt – utrotning”. Alltsammans intressantare än ”ännu en undersökning av språket, individen eller strukturerna i samhället” och av hur det är att vara människa.
Lycka till! Men för att förmedla denna rikedom behöver den som har kunskap om den ett språk, och språket odlas i litteraturen, vare sig denna handlar om människans själ eller dyngbaggens. Det finns som vi ser fortfarande naturvetenskapliga forskare som skriver vackert, spänstigt och med stilistisk finess om sitt område. Jag har hört Kristian Donner i ett tv-program säga att han uppmuntrat sina studenter att läsa och skriva också annat än facktexter – poesi till exempel. Detta kunde läras ut också i de sammanhang där politiker danas. Ingen sak, inte heller den goda, är betjänt av en talesperson som låter som om inte ens hen själv riktigt förstod vad hen säger. Det slagkraftigt gestaltande språket lämpar sig inte bara för Timo Soinis demagogiska one-liners – det måste gå att utveckla också när det handlar om invecklade saker och verklig kunskap.
Det finns redan alldeles för många författare som producerar något som maskerats till prosa, men som egentligen är nästan filmmanus; dialog och handlingsdrivna scenanvisningar utan språklig dynamik och stilistisk variation. Det blir scener, repliker och händelseförlopp men inget annat. Och det är fatalt, för till slut tröttnar man också på de mest elaborerade händelseräckor, liksom anblicken av en dyngbagge med sin dyrbara skitboll snabbt uttömmer sin dramatiska potential reducerad till enbart intrig.