Mårten Westö: Macka och makkara

Eftersom jag missade Gabriela Pichlers hyllade långfilmsdebut Äta sova dö när den snurrade på biograferna i fjol, tog jag igen skadan nu på senhösten i stället.
Jag sögs omedelbart in i berättelsen – ända till ungefär en kvart in filmen.

Då hände något, och det hade inte med själva handlingen eller regin att göra.

Det var i en scen där huvudpersonen Rašas pappa har åkt i väg till Norge för att jobba. En kväll ringer han och frågar om hon ätit ordentligt. Jodå, jag har ätit mackor, svarar dottern.

Just då råkade min blick falla på texten i rutan, där det stod: ”Oletko syönyt kunnolla? Kyllä, makkaroita.”

Hoppsan, tänkte jag, det där var ju inte så bra. Men jag viftade bort fadäsen; ett olycksfall i arbetet, resonerade jag, sånt händer de flesta översättare i något skede, det vet jag i dag av egen erfarenhet.

Tabben fick mig ändå att ägna resten av filmen åt att analysera den finska textningen.

Den visade sig vara en katastrof.

Det vimlade av fel och direkt missvisande information i nästan varje scen. Ibland blev det snudd på galghumoristiskt, som när pappans svenska arbetskompis säger till sin norske kollega: ”Och så får vi slita röven av oss. Det är bara för att ni har oljan.” På finska: Saamme huhkia toden teolla. Saadaksemme olutta (En i och för sig kul freudiansk felsägning som varje frustrerad översättare säkert kan identifiera sig med.)

Några andra exempel:

På en gång. Yhden kerran.
Lika lön för lika arbete. Liikaa palkkaa liiasta työstä.
Ju förr desto bättre. Aikaisemmin oli paremmin.
Gå ner i varv. Pyöräytä pari kertaa.

Ja, jag tror ni fattar.

Det kan verka orättvist att på det här sättet lyfta fram en enskild översättares blamager, om det inte vore för att det bara är det senaste exemplet på den olustiga utvecklingen i en bransch där turbulensen varit stor på senare år.

I fjol outsourcade MTV 3 hela sin översättningsverksamhet, med katastrofala följder, åtminstone för översättarskrået. Stora multinationella bolag som BTI och MDI har tagit över – och dumpat priserna.

När jag ringer upp Finlands översättar- och tolkförbund suckar man uppgivet. Problemen är välbekanta, kritiken från fältet växer, kvalitetskontrollen är bristfällig.
En titt på film- och tv-översättarnas ypperliga hemsida ger en lika dyster bild av nuläget. Här bloggar yrkesöversättare om obefintliga fackliga rättigheter, skrala löner och slavkontrakt.

I dag har många duktiga och erfarna översättare sökt sig till andra yrken, helt enkelt för att de är trötta på de usla arbetsvillkoren.
Följden blir att allt fler film- och tv-översättningar görs av studerande eller amatörer.
Då blir slutresultatet som i Äta sova dö.
Trenden syns tyvärr även på andra håll.

Tidigare i år diskuterades översättningen av den norske kriminalförfattaren Jørgen Brekkes Nådens omkrets. Boken utkom på förlaget Johnny Kniga, som är en del av stora WSOY.

En uppmärksam läsare hade i verket funnit inte mindre än 40 korrekturfel på 36 sidor. Frågan löd om inte kunden hade rätt att få pengarna tillbaka för en så defekt produkt.

Det tyckte inte förläggaren, som ursäktade sig med att den ansvariga redaktören haft en dålig dag och menade att läsaren trots bristerna ändå kunde följa med i handlingen i boken, vilket var huvudsaken.

Även på finlandssvenskt håll har man på senare år kunnat läsa böcker där det verkar som om det inte förekommit någon korrekturläsning överhuvudtaget.
Som varje läsare vet är redan några tryckfel per sida inte bara irriterande, utan gör också att man tappar tilltron till själva berättelsen.
I längden bidrar det till att nagga förlagets – och författarens – trovärdighet i kanterna.

Att följa med textningen av Äta sova dö fick mig att tänka på ­Johan Glans suveräna enmansföreställning World tour of Skåne (2012).
Här avslöjade den svenske komikern att han, om han hade obegränsade resurser till sitt förfogande, gärna skulle importera en centraleuropeisk thriller – och låta översätta den så att var femtonde replik var totalt obegriplig.

Mitt i den seriösa tjeckiska dia­logen skulle någon av personerna till exempel utbrista: ”Jag skulle vilja massera en apa.” Eller: ”Jag känner Lill-Babs.”
Tittarna skulle skrapa sig i huvudet, men de absurda replikerna vore ändå så pass glest utspridda att man gott kunde följa med handlingen och utgå från att det förvirrade budskapet ska få sin förklaring längre fram.

Vilket alltså inte sker.

Finskspråkiga biobesökare måste ha haft ungefär samma upplevelse när de såg en av fjolårets mest omtalade nordiska filmer.

Sen kan man förstås fråga sig hur fadäser av ovanstående slag påverkar majoritetsbefolkningens inställning till svenskan.

Intresset för språket främjas knappast av en filmupplevelse där det man tror sig förstå motsägs av textningen, och ger upphov till en närmast surrealistisk upplevelse.

I somras fick vi ta del av färska undersökningar som visade att högläsning av föräldrar gått ner från 80 till 35 procent på tjugo år, tveklöst beroende på att såväl föräldrar som barn i dag hellre tankar tv-serier från nätet i stället.

Mot den bakgrunden kan det vara nyttigt att komma ihåg att mängden text som ungdomar i dag läser på teveskärmen och filmduken motsvarar tiotals romaner per år.

Bara därför är det livsviktigt att textningen också håller en hög nivå.

Det gäller även en smal nordisk film som Gabriela Pichlers utmärkta politiska samtidskommentar.

FOTNOT: Den 2 januari ingick en rättelse i Hbl angående den här kolumnen: "Textningen till filmen Äta sova dö, som nagelfors i krönikan, var gjord för en kommersiell tv-kanal, och är alltså inte samma textning som förekom på biograferna. Ingen skugga bör således falla över översättaren i det senare fallet."