Möt somalierna
”Åk hem till Afrika din smutsiga svarting” skriker en finländare till Anwar i seriestrippen Meet the Somalis, som handlar om fjorton somaliers livsöden i Europa.
Två av personerna bor i Helsingfors och det är en ganska trist bild av det nya hemlandet som skildras, en vardag med trakasserier. Dock är de inte ensamma om sin erfarenhet av att vara en utsatt minoritet i Europa, de andra somalierna har liknande berättelser i Meet the Somalis. Det lysande undantaget är Leicester i Storbritannien, där seriekaraktärerna snabbt verkar blir en del av ett mångkulturellt samhälle.
Somalierna i Finland är den största utomeuropeiska invandrargruppen och har blivit något av sinnebilden för ”nyfinländare” över huvud taget. När jag tidigare i år intervjuade Arshe Said, ordförande för Somaliska förbundet, berättade han att somalierna inte bara utsatts för aggressiva påhopp på gatan, det är när glåporden kommer från folkvalda politiker som de gör som mest ont. Hans ord stannade hos mig. Det är lätt att rycka på axeln åt de protorasistiska elementen i riksdagen och liksom snurra med handen mot huvudet som om de vore tokiga. Vi har alla hört deras hatfyllda retorik till leda, men vad vet vi om somalierna eller hur deras liv ser ut i Finland?
Det är det som är tjusningen med Meet the Somalis. Som läsare kommer man bakom de där anonyma epiteten invandrare, somalier och offer. Upphovsmännen bakom projektet, Benjamin Dix och Lindsay Pollock, säger sig ha inspirerats av seriekonstnärerna Art Spiegelman, Marjane Satrapi och Joe Sacco. Just den sistnämnda kan sägas vara banbrytande i att skapa journalistiska reportage i serieform. Genremixen, som ibland kallas ”comic journalism”, har fått ett uppsving de senaste åren, men är egentligen ingen ny företeelse. Innan det fanns fotografier utgjordes bilderna i tidningarna av teckningar och vi har fortfarande teckningar med journalistiskt innehåll på ledarsidorna. Serierutans begränsning och förenkling kan tyckas hämmande när det gäller att förmedla information, men samma förenkling och koncentration finns inneboende i journalistiken när mängden text i en artikel redan på förhand är bestämd. Seriekonstnären kan lyfta fram en detalj hos sin intervjuperson, som en spräcklig sjal, en ansad mustasch, en sned tand, och plötsligt får intervjuobjekten liv. Man får en känsla för Anwar med sin skepparkrans och sitt mödosamma arbete att hjälpa sina landsmän i kontakten med myndigheter och polis.
Meet the Somalis är gjord med en stor portion humor och värme. Det är lätt att beröras av berättelserna om flykt undan krig och drömmarna och kampen om ett bättre liv. Det är också rörande att se hur huvudpersonerna trots det njugga bemötandet de får i Europa ändå försöker göra sig hemmastadda. Visst kan man sakna ett uns av Joe Saccos självreflektion och lite skit under naglarna - alla är så väldigt duktiga i Meet the Somalis - men den typen av öppnare skildring är kanske inte projektets syfte. Det vimlar ju trots allt av negativa representationer i medierna redan.
Man kan dock fråga sig varför Storbritannien har blivit en sådan magnet för somalier i övriga Europa? Det är sorgligt att somalier i Finland och Sverige drömmer om ett annat liv i till exempel Leicester, bort från utanförskap och arbetslöshet. Detta efter att ha flytt flyktingläger och krig i Afrika. Trots allt saknas det inte politiska ambitioner för integrering av de runt 70 000 somalier som bor i Norden. Men kanske är det just där skon klämmer, den brittiska attityden kräver inte assimilering, att invandrarna helt ska uppslukas av majoritetskulturen, utan de verkar kunna få välja sin egen livsstil. Det är inte så himla farligt att sticka ut och vara annorlunda, bara alla har samma rättigheter.
Men kanske håller attityderna på att ändras även i Helsingfors. Eller som Jamilah säger i serien efter att ha studerat ett år i England: ”Till min förvåning insåg jag att i mitt hjärta är det Finland som är mitt hem”.