Philip Teir: Lou Reed förändrade allt
För många var Lou Reed långt viktigare än The Beatles eller Rolling Stones, konstaterar Philip Teir.
Popsångaren Morrissey skriver i sin nya självbiografi om när han såg Lou Reed för första gången 1972: "Mina sinnen återvände aldrig". Han skriver också att vi inte kommer att begripa Lou Reeds storhet förrän efter hans död.
Tyvärr kom dödsbudet tidigare än väntat. Lou Reed gick bort i söndags, bara 71 år gammal.
För många var Reed – och hans band Velvet Underground – långt viktigare än The Beatles eller Rolling Stones. Bandet raserade alla föreställningar om hur rockmusik skulle låta. Rockmusik kunde vara poesi, konst, någonting fullständigt otyglat.
Velvet Undergrounds samarbete med Andy Warhol i slutet av sextiotalet – och det berömda "bananomslaget" signerat Warhol – har gått till historieböckerna. Lou Reed sjöng om ämnen som ingen sjungit om tidigare: om New Yorks udda existenser, om transvestiter och prostituerade, om droger och desperat begär. Han banade väg för både punken och gör-det-själv-rörelsen, samtidigt som ungdomar i San Francisco predikade fred och kärlek.
Bandets betydelse har vuxit med åren. När jag och mina vänner upptäckte Velvet Underground på nittiotalet kunde vi snabbt konstatera att så gott som alla andra band som vi gillade var på ett eller annat sätt inspirerade av dem.
Nirvana, My Bloody Valentine, Teenage Fanclub – alla plundrade de Velvet Undergrounds låtskatt och gjorde den till sin egen. Lo-fi-gruppen Pavement plockade med sig bandets intellektuella framtoning, svenska Bob Hund lånade de malande gitarrerna, brittiska My Bloody Valentine inspirerades av den kaotiska ljudmattan. Lou Reeds musik är förvånansvärt enhetlig trots att den innehåller så mycket: ballader, humor, oljud, dystopiskt mörker.
Reeds solokarriär går i den brutala romantikens tecken, även om han alltid kunde överraska med rent trams. Redan på albumet Transformer från 1972, som producerades av David Bowie, hittar man den naivistiska New York Telephone Conversation, ett typiskt exempel på Lou Reeds förkärlek för fånigheter.
Reed var också berömd för sitt dåliga humör. Den brittiska journalisten Caitlin Moran var en av dem som i söndags vittnade på Twitter om hur rädda alla var för att intervjua honom. När han var i Helsingfors med sin fru Laurie Anderson för fyra år sedan fick Anderson svara på alla frågor. Det räckte med att en finländsk journalist skulle ställa en idiotisk fråga – "Lou, är du en glad man?" – för att Reed skulle stiga upp och gå.
I dag sitter många av oss och tittar på gamla Youtubeklipp med inspelningar. Den åländska journalisten Patrik Dahlbom lade upp ett klipp på min Facebooksida, med sångaren Jonathan Richmans låt Velvet Underground.
Richman älskade bandet så mycket att han flyttade från Boston till New York för att bli rockmusiker. Ett tag sov han på en soffa hos Velvet Undergrounds manager. I sin låt sammanfattade han sitt favoritband utmärkt: "Rock'n'roll but not like the rest/ And to me America at its best."