Sara Enholm Hielm: Var blev ni av ljuva drömmar?
Monika Z dricker för mycket, hon vaknar på badrumsgolvets kalla kakel, hon överger sin dotter en gång för mycket.
Hur kan det ens ha funnits en Monica Zetterlund? Enkel vacker öm heter Klas Gustafsons biografi om henne och det beskriver hennes tidlösa röst. Som rinnande siden.
Hon var en produkt av folkhemmet, från den lilla industrihålan Hagfors där över nittio procent röstade vänster och blev senare personlig vän med Tage Erlander.
Hennes pappa och alla hennes manliga släktingar var musiker som tidvis spelade i dansband. En modig pojkflicka som klättrade högst upp i träd och sedan föll ner och nästan slog ihjäl sig, som blev gravid som 17-åring, var växeltelefonist – och sedan blev världsberömd, gjorde musik med Bill Evans, lärde sig dansa cha-cha-cha av Marlon Brando. Dessutom en filmstjärneskönhet som var både Marilyn Monroe och Audrey Hepburn. Gränslös och optimistisk: ”Den sortens människa som Gud har avsett för 60-talet.”
Den nya filmen om hennes liv – Monica Z – är underbar. Sångerskan Edda Magnason är nästan skrämmande porträttlik, både till utseende och till röst. På en blandad Spotify-lista är det svårt att veta vem som sjunger. Även som skådespelare är Edda så svalt len och berörande att det gör ont.
Manuset har skrivits av Peter Birro som liksom i tv-serien Upp till kamp återskapar 60-talet – estetiken är lika utsökt som i Mad Men, populärmusiken fångar mödolöst tidsandan som en cocktail. Vackrare blev aldrig kläderna, kvinnorna, världen.
Peter Fly är en av de stenbegåvade danska filmregissörerna som till och med kan göra klassisk musikerbiografi. Uppfriskande nog har Monica självklart det manliga geniets roll, inte alls alltid trevlig.
Kronologin är omkastad, händelser koncentrerade till Monicas genomslagsdecennium. Filmen har kritiserats lite underligt, bland annat för att Monica inte skulle ha velat att hennes pappa porträtterades som så hård. Det hade hon säkert inte, ändå kan det vara sant. ”Sjonger du en fel ton så slör jag ihjäl dig”, brukade den värmländska pappan säga. Men det mest provokativa är kanske den glamorösa kvinnotyp som hörde till tiden och sedan försvann? Deras tillit, bräcklighet, spontanitet. Det sårbara.
Vår egen tids feghet, fulhet, kalkylerande försiktighet har aldrig framstått som så snål och livsförnekande. Monica gav av sig själv med båda händerna – till jazz, fester, sprit, vänner, män, kärlek: ”Som musikern håller sitt instrument vill man själv bli hållen.”
Det är något med hennes utlevande generositet som får mig att gråta. Eller så är det en rent biologisk reaktion på tonerna i ”Trubbel”, en sång jag minns från barndomen:
”För jag har aldrig förmått att säga nej till någonting som helst. Och inte nekat mig det ena eller andra och levat livet tills jag krossades en dag /.../ Ty trots all kärleksbrist och trasighet och fransar, dig ska jag älska livet ut, ty dig har jag kär.”
Hon dricker för mycket, hon vaknar på badrumsgolvets kalla kakel, hon överger sin dotter en gång för mycket. Monica Z brann upp som en monika fagerholmsk hjältinna. Men före det gav hon allt.