På konstlinjen: Konstens gränser
Ett uttryck som man allt oftare ser i kulturtexter är ”gränsöverskridning”. Och nu gäller det inte någon historisk fråga om hur vinterkriget startade eller så, utan det slags gränser som vårt liv anses vara så fullt av, att det knappt går att leva om de inte kan överskridas ibland.
Allvarligt talat är det en välmotiverad term. Till konstens uppgifter hör ju att granska livets villkor, och dit hör också de gränser som ställs upp, både för livet men också för konsten. Och den vill ju vara fri och inte instängd inom något slags gränser.
I själva verket har konsten alltsedan modernismen faktiskt ägnat sig åt att överskrida eller rent av spränga framför allt sina egna gränser. Överskridningarna har småningom blivit accepterade, varför det egentligen handlat om att skuffa gränsen längre bort. Man har erövrat sig nya områden.
Problematiska har dessa överskridningar blivit först när de gällt inte bara de egna environgerna, utan också samhällets i andra sammanhang giltiga normer. Får konsten såra den allmänna moralen? Innebär konstens frihet också rätten att skymfa eller väcka avsky?
Allt detta sammanhänger med att konsten anses ha en egen domän, där den får rumstera mer eller mindre fritt. Konst visas i för konsten avsedda utrymmen, och saker som visas i dessa utrymmen är konst.
Men för konsten själv har detta inte räckt till: den har velat ut på gatorna, närmare människorna, in i deras vardag. Riv museerna! ropade futuristerna.
Sina egna interna gränser har konsten överskridit för länge sedan. Nu ifrågasätts även ”geografiska, nationella och kroppsliga gränser”, som det till exempel heter i programmet för en utställning som nyligen öppnades på Björneborgs konstmuseum. Utställningen heter ”Gränsöverskridningar”.
Men varför är just konstnären den gestalt som har specialiserat sig på att spränga gränser, frågar Tuomas Nevanlinna i första numret av Konstuniversitets tidning IssueX. Ett svar kunde kanske vara att konsten är det enda område som har – eller anser sig ha – legal rätt att göra det. Och som har en lång tradition bakom sig på området.
Tema för numret uppges vara ”Gränssnitt”, varmed förmodligen avses den kontaktyta som bildas då gränser överskrids. Det passar ju bra för en högskola som kombinerar bildkonst, teater och musik, där gränserna i dagens konstliv faktiskt flitigt överskrids.
De inre alltså. Utåt är ju konsten i alla dess former, som Nevanlinna påpekar, fortfarande bunden av de gränser som beteckningen ”konst” ger den.
Numret innehåller också ett par bidrag på svenska, en text av Ville Sandqvist om de motstridiga känslor ett besök i det turistöversvämmade Sixtinska kapellet väcker, ett slags gränssnitt också det, och en kolumn av Claes Andersson om betydelsen av revolt.
Organisationsmässigt har sambandet mellan Konstuniversitetets tre högskolor nu asfalterats. Men de anarkistiska gränsutvidgningarna får de enskilda konstnärerna fortfarande stå för.