Papperslösa kräver riktig politik

Inte för dem som skulle behöva vården i dag eller i går, förstås. Men för oss alla andra som räknar oss som medlemmar av samhället.

Under processen som snart pågått i ett och ett halvt år har partierna i Helsingfors flera gånger fått en chans att visa var de står. Politiker har kört över tjänstemän och över varandra. I dag utnyttjar stadsstyrelsens ordförande Tatu Rauhamäki (Saml) sin rätt att ompröva social- och hälsovårdsnämndens färska beslut, som ger papperslösa gravida och spädbarn rätt till samma vård som alla andra helsingforsare.

I nuläget har alla, även de papperslösa, rätt till brådskande vård i Finland. Många EU-länder, bland annat Tyskland, Danmark, Estland och Spanien drar också gränsen där. Men till exempel Norge, Belgien, Frankrike och Holland har egna modeller som ger de papperslösa tillgång till viss eller nästan all vård. I Sverige får papperslösa mödrarådgivning, tandvård och gratis hälsokontroller.

Det är inget praktiskt problem att i enlighet med nämndbeslutet ta in de papperslösa mammorna i Helsingfors hälsovårdssystem, enligt förvaltningsöverläkare Jukka Pellinen. Kvinnorna skulle få ett tillfälligt personnummer för att läkarna och vårdarna ska kunna följa upp deras journaler. Pellinen säger att det bara behövs någon vecka för att köra i gång – om inte Rauhamäki hade bromsat upp processen skulle det sannolikt redan vara möjligt att ta emot papperslösa gravida på stadens hälsostationer.

Men Samlingspartiet har också en poäng, och förnekar inte att gravida och spädbarn är speciellt utsatta om de inte får vård. Ur partiets synvinkel betyder social- och hälsovårdsnämndens beslut en annan sak, nämligen att Helsingfors förbinder sig att betala. Det är bara en dryg månad tills Institutet för hälsa och välfärd, THL ska presentera förslag till nationella riktlinjer för vård av papperslösa, och dem vill Rauhamäki se innan Helsingfors väljer sin modell.

Uppskattningarna av hur många papperslösa det finns i landet varierar kraftigt, men alla är ense om att de flesta finns i Helsingfors. De centrala frågorna är huruvida staden eller staten ska betala för deras vård, och om alla kommuner i landet borde ha samma principer.
Som samhällsmedlem är det lätt att känna lika starkt som Emma Kari (Gröna), som i september i fjol tog initiativet till att staden utreder vården för de papperslösa. Det finns politisk vilja för att hjälpa människor i nöd, varför ska det vara så krångligt?

Tatu Rauhamäki gör samtidigt sitt jobb när han vakar över stadens utgifter. Trots att kostnaden för stadens del knappast skulle bli enorm, är ett säkert: Om Helsingfors redan har slagit fast sin modell uppfattas det största problemet som löst när de nationella principerna blir aktuella. Det skulle vara synd, det är inte bara helsingforsarna som behöver den här typen av frågor för att politikernas värderingar och resonemang ska öppna sig.

Och utan debatt blir de papperslösa ännu mer osynliga än de redan är.