Ann-Catrin Östman: De försvarslösa – ett stycke vardagshistoria

På vårvintern föll häradsrättens dom – Malin måste sälja sitt hus och flytta före midsommar. Under lång tid hade hon försörjt sig genom att sälja öl och mat till resande. Tillsammans med sin man hade Malin fått tillstånd att uppehålla sig på byns marker, men mannen hade lämnat landet och nu ifrågasattes både hennes födokrok och husinnehav.
I en dombok från tidigt 1700-tal kan vi möta huskvinnan Malin. Benämningen huskvinna – eller husman – användes på olika sätt; det kunde röra sig om inhysingar med sovplats hos bönder, sådana som saknade ”laga försvar” (som varken hade tjänsteplats eller laglig näring) men som fått slå sig ned på ”byssens ägor”.
Varför ställdes Malin inför rätta? Vid tinget klagade grannen Anders över att hon förstörde hans åker. Dessutom hade huskvinnan köpt den spannmål som hon behövde för ölbryggning av Anders hustru utan att han – husbonden – gett tillåtelse. I domslutet hänvisades till tjänstehjons- och gästgiveristadgor. Lite senare hotades även husmannen Jacob i grannbyn av förvisning på grund av påstådda brott. Men anklagelserna mot den här gamle båtsmannen kunde inte föras i bevis och Jacob fick bo kvar.
Det är svårt att veta hur Malin hankade sig fram efter detta. I bästa fall fick hon bo på en bastulave i grannskapet, i värsta fall slöt hon sig till de tiggarskaror som drev omkring i hopp om överlevnad. Några år tidigare hade landet drabbats av svår hungersnöd och under sådana perioder tvingades många människor i rörelse. En tid utdelades tiggarpass som gav innehavaren rätt att röra sig utanför den egna församlingen. Samtidigt började fattigdom också ses som nyttig – den sänkte ju arbetskostnaderna.
I ett samhälle där platsbundenhet var föreskriven såg de styrande med ovilja på rörlighet av oönskat slag, i synnerhet lösdriveri och tiggeri motarbetades men även skärgårdsbor från det som i dag kallas Åboland och andra bönder som seglade till huvudstaden kunde ställas till svars för olovlig handel.
Också utifrånkommande tiggare kunde mötas med ett visst mått av välvilja; det här utspelade sig på den tiden då kristlig barmhärtighet gjorde det svårt för människorna att blunda för nödställda. Inställningen till de tiggande verkar därtill ha varit mer positiv i de östra delarna av riket, där huvudnäringen – svedjebruket – förutsatte viss rörlighet.

Under ofärdsår tilltog rädslan för de rörliga. I slutet av 1700-talet blev dessutom skaran av människor som likt Malin och Jacob saknade jord talrikare och då växte elitskiktens och hemmansägarnas rädsla för de undre klasserna, framför allt för de rörliga grupper som inte hölls på sin plats.
Malin och Jacob levde i den förmoderna – ”förfinska” – tid som nästan helt och hållet förvisats från gymnasiets läroplan. Ännu i dag tenderar läroböcker i historia att ge det största utrymmet åt politisk historia av traditionellt slag, men visst kan vår samtid sättas i relief mot olika slag av förflutenheter.

Ann-Catrin Östman
är lektor i historia vid Åbo Akademi.