Markus Haakana: Problemet är inte jämställdheten
Vi behöver inte fler krav på hurudana vi ska vara som män, kvinnor, föräldrar eller partner. Respekt, empati och ansvar är vad som saknas.
När Befolkningsförbundets forskare häromveckan i HS uttryckte sin oro över män som far illa i sina förhållanden, var det som om en kork skruvats upp. Spalterna och flödet i sociala medier fylldes av vittnesmål från män som lider i sina förhållanden, den kvinnliga ledarskribenten i ena kvällstidningen rannsakade kvinnosläktet som helhet och den flitigt anlitade populärpsykologen dundrade att mjukismannen nu är out.
Jag tvivlar inte alls på att man på Befolkningsförbundet märkt ett ökande antal män som lider i sina förhållanden. Men jag har svårt att förstå hur man av detta kan dra slutsatsen att kvinnor som grupp skulle vara skyldiga, att finländska kvinnor i snitt skulle ha blivit så mycket elakare mot sina män. Om det finns några allmänna slutsatser alls att dra så är det att fler män förstått att söka hjälp i sina relationer, och det är ju bra.
Jag har också svårt att förstå dem som säger att problemen (att männen mår illa) skulle bero på att jämställdheten skulle ha gått ”för långt”. Jag vet inte ens vad det betyder att jämställdheten gått för långt. Själv tror jag att ju närmare vi kommer genuint jämställda relationer, desto bättre mår bägge parter i dem.
Jämställdhet i en relation är inte detsamma som millimeterrättvisa. Det avgörande är inte att bägge parter utför exakt samma mängd arbete i hemmet, utan om bägge parter är okej med fördelningen av arbetet. Och då menar jag uppriktigt okej, inte det där slentrianmässiga ”vi har valt att ha det så här”, som ofta döljer ett djupt missnöje med fördelningen, speciellt då några år och några barn kommit till.
Befolkningsförbundet har i tidigare undersökningar slagit fast att just hemsysslorna är en betydande källa till konflikter i familjer. Männen sköter en växande andel av hemjobbet, men ändå känns det slitigt. Männen får ingen uppskattning, och kvinnorna får inte en lugn stund – trots att de inte bär hela lasset.
Själv har jag två råd, två sätt att närma sig det hela: Lek tvärtomleken. Föreställ dig arbetsfördelningen hemma hos er, och föreställ dig sedan exakt motsatta roller. Skulle du vara okej med det? Om svaret är nej, är chansen stor att din partner inte är det heller. Om ni har chansen, byt roller på riktigt – ett halvårs vårdledighet är en oerhört bra skola i ansvarstagande och ansvarsgivande.
Mitt andra råd gäller om både man och kvinna faktiskt utför så mycket hemarbete de bara kan, men någondera ändå är missnöjd. Då lyder rådet: sänk kraven. På dig själv, på din partner, på allt. Hemmet behöver inte skina. Det är okej med lite diffusa högar här och där. Du måste inte tokträna, yoga, nätverka, inreda och blogga om alltsammans. Och det måste inte din partner heller. En gemensam syn på vad som är tillräckligt bra, tillräckligt städat, tillräckligt på alla sätt, är ett bra sätt att slippa konflikter i familjelivet.
Vi behöver inte fler krav på hurudana vi ska vara som män, kvinnor, föräldrar eller partner. Respekt, empati och ansvar är vad som saknas. En jämställd syn på familj och relationer tror jag främjar alla tre.
Markus Haakana är företagare och tvåbarnsfar